Tystna
Tomorrow
24 aug 2013 01:21Vid snart 30 års ålder finns det fortfarande ingenting som får mig att känna mig lika illa till mods som det faktum att människor inte gläds åt att se mig. Att det finns människor som väljer att inte umgås med mig och som till och med tycker illa om mig.
Intellektuellt och rationellt sätt förstår jag att ingen människa kan vara omtyckt och uppskattad av alla och jag vet också att det inte är något att eftersträva. Detta vet jag. Med hela mitt väsen vet jag det. Men emotionellt sett finns det ändå ingenting som på samma sätt kryper in under mitt skinn för att bosätta sig där.
Känslan av utanförskap är den värsta jag vet. Känslan av att inte får vara med ger mig kallsvettningar och panikångest. Inte när den direkt drabbar mig. Utan senare. På natten. När all min rationalitet har flugit ut genom fönstret, då kommer den, och med all kraft kastar den mig nästan 20 år tillbaka i tiden.
Jag blir tio år och orden i hatbreven, som varje dag låg under mitt bänklock, blinkar framför ögonen. "Vi hatar dig och din jävla Pavarotti-pip-mus-röst, Vi hoppas du dör".
Jag blir tio år och orden i sången jag sjöng, varje rast hos musikläraren, gör sig påminda och jag inser det ironiska i sångens text;
The sun will come out tomorrow. Bet your bottom dollar that tomorrow, there´ll be sun".
Jag inser också att den tio-åriga Tystna fortfarande bor inom mig, Hon finns där och jag älskar henne. Hon är ju en del av mig, men jag hatar henne också för att hon inte tillåter mig att vara den jag vill och skulle kunna vara. Den lilla Tystna vänder sig och alltså även mig ut och in för att vara alla till lags. Vi gör allt för att få allas uppskattning och kärlek. Vi kämpar för kärleken även från dem vi inte vill ha den från. Vi gör allt för alla andra. Skänker kärlek i överflöd. Till alla andra, men aldrig till oss.
Jag inser att den lilla Tystna måste försvinna. Eller åtminstone tystas ned. Hon kan inte finnas som en så pass stor del av mig om detta är det yrke jag har valt. Jag måste förstå, intellektuellt, rationellt och emotionellt att jag inte kan vara älskad av alla.
Och att det helt okej.
Märta Tikkanen, ur Århundratets kärlekssaga;
Hur bär man sej åt
Med ett hat
Som inte får finnas?
Man säger inga fula ord
Man svär inte
Man slår inte
Man skriker inte
Man smäller för all del inte i dörren
Man visar inga miner
Man kastar naturligtvis
Ingenting
Man försöker vara riktigt vänlig
När man hatar
Man sväljer sitt hat
Äter upp det
Visar det inte
Erkänner det aldrig
För mig var det inte lätt
Att hata
Men det ödesdigra var
att låta bli
«« | [bläddra] | »» |