Tulo
Vet varken ut eller in..
9 nov 2015 09:37Jag antar att streta emot förändring är något naturligt. Och förmodligen är det lättare att omfamna förändring om det innebär något positivt. Och kanske är all förändring positiv, det finns ju de som menar att så är fallet, men jag känner att så mkt är tvärtom negativt just nu.
Jag hann ju inte mer än hem, landade på tisdagen, så var bråket med syrran igång. Lilla M (min systerdotters dotter) skulle komma hem till mig, och det var ju dumt av mig att tro att det skulle gå smidigt, det var ju ändå bara hennes mor som bestämt att hon skulle komma till mig onsdag eller torsdag. Men när det var dags att bestämma hur detta skulle gå till så tog det hus i helvete. Orkar inte gå in på detaljer men summa kardemumma är att jag är sämsta mostern som någonsin funnits, en fittjävel och illa omtyckt av hela min familj om man nu ska tro på min syster, enligt de trevliga sms hon skickade till mig. Hon skrev dessutom massa saker på min FB, som jag ju har till största del för alla hundbekanta världen över och det slutade med att jag fick blockera henne, i ren panik, eftersom mina sponsorer har mig på FB och jag skrivit på papper att inte framstå i sådan dager som kan reflektera negativt på varumärket, eller nått i den stilen..
Jaja, hela soppan gjorde bara att jag kände att jag lika gärna kunde packa ihop mitt pick och pack och emigrera.
Känner mig inte som någon särskilt betydelsefull del av denna familjen längre, och trots att det nu gått över en vecka så ligger den känslan kvar.
Sen har det nu blivit bestämt att det ska öppna en av Sveriges största flyktingförläggningar bara några km bort. Där ska inhysas fler personer än vad som bor på hela postkoden här, och eftersom jag bor här ensam, mitt ute i ingenstans så oroar det mig. Jag har ju redan stora problem med att känna mig trygg här efter allt med grannen, och jag kämpar fortfarande med så små löjliga grejer som att inte låsa bildörren samma sekund som jag hoppar i bilen när det är mörkt, våga gå ut och hämta posten på kvällen, och allt annat som väcker obehagskänslor och som vägrar vilja ge med sig.
Det är väl egentligen inte att jag är rädd att någon ska hoppa på mig, som är problemet. Men jag kommer nog inte våga gå ut och springa längs elljusspåret någon mer gång efter mörkrets inbrott och kommer nog inte springa genom byn i cykelbyxor och sporttopp något mer.. Men när migrationsverket informerade så sa de typ att "dom har ju visat tidigare att det är svårt att skilja på mitt och ditt, och att grannar blivit mkt upprörda när de kommit hem och hittat människor i utemöblerna som de släpat ut ifrån förråden men vi ska verkligen göra vårt yttersta för att minimera ett sånt beteende" typ.. Och bara tanken på att någon skulle få för sig att gå in på min tomt, är för mig jätteobehaglig för jag vill ju inte ha någon här som jag inte avtalat med efter allt som hänt..
Jag öppnar ju liksom inte dörren, även om jag vet vem som är där, om vi inte bestämt att den/de ska komma hit.. Jag vill vara ifred i mitt hem och detta är väl ett löjligt sätt att försöka återfå nån form av kontroll på detta antar jag..
Så vad gör jag nu? Säljer huset för det jag får för det, den fina värderingen jag fick i våras kan jag nog glömma, och flyttar till Frankrike eller? Eller flyttar jag till en lägenhet någonstans och återgår till att åka till underbar natur så som jag gjorde innan jag köpte mitt hus här? Känns som det enda jag har som skulle hålla mig kvar här är egentligen min son, och han är ju 22 nu och stora killen..
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, jag vet bara att jag har så mkt oro inom mig och att mina mardrömmar är tillbaka. Och dom är så konstiga och skrämmande. För några nätter sedan drömde jag att jag var tillbaka i mitt barndomshem. Där hade en granne gömt sig i vår källare, och jag kunde bara se skymten av han när jag närmade mig huset men när jag letade efter honom så hittade jag honom inte, bara massa spår efter att han varit där. Så han bodde i vår källare, men jag kunde inte göra något åt det.. Låter helt konstigt men det var så otäckt.. Förföljelsekänslan liksom..
Jaja, världens längsta ord.. Antar att ingen orkat hit.
Kram i alla fall!
/Tulo
