vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Tulo

Jag sa hejdå till min stolthet och älskling.

26 maj 2015 23:11
Jag har fortfarande svårt att sätta mig och skriva detta ordet. Känner hur tårarna bränner bakom ögonlocket och då har jag inte ens börjat..

Min älskade, stolta, starka, vackra, tokiga hund är nu nere i första våningen, i en urna på en hylla och inte längre något jag kan pussa på, busa med eller skälla på när han envisats med att riva ut grejer ur soppåsen.

Vi fick två dagar tillsammans efter beskedet om att han var allvarligt sjuk. Det kändes fysiskt (på riktigt) som om hjärtat brast när veterinären sa det och jag bara kämpade för att inte visa honom det. Hela vägen hem grät jag så mkt så det gick nästan inte att köra bilen de två timmar de tog.

Min systerdotter T var med mig nere hos veterinären och jag vet verkligen inte hur jag hade klarat det själv. Allt bara kändes helt övermäktigt, jag kunde liksom inte ta in hur allt det de sa kunde handla om min hund. Men det fanns inga tvivel i deras röster, inga tvivel i blodprov eller ultraljud. Hans tid var slut.

Vi fick två dagar. Två dagar av kel, gos och bus. Solen strålade båda dagarana, och det kändes som en hyllning till hans liv. Han har varit hyllad av hela hundvärlden, vunnit världsutställningen och stått som vinnare fler gånger än jag kan räkna. Alltid lika glad, stolt och alltid med sin trogna blick fäst på mig. Hans underbara mörka ögon, så kärleksfull och varm.

Innan vi sprang in i finalringarna runt om i Europa så sa jag alltid samma sak till honom. -Nu är det DU! Jag sa det om och om igen. Nu är det DU! Och han visste precis. Nu var det hans stund med alla blickar på sig, alla applåder och musiken som dunkade ut i högtalarna. Ofta nått i stil med The Best med Tina Turner eller nått sånt, och han flög in i en helsläckt arena i en ensam spotlight och jag riktigt kände hur han älskade det. Folk sa till mig precis hela tiden att "Man riktigt ser hur han älskar att få vara i centrum, han bara lyser!"

Han gjorde verkigen det. Han lös precis varenda sekund av sitt liv. Hemma eller inför en stor publik spelade ingen roll. Han var större än livet självt med sin glada uppsyn, sin oerhörda livsglädje och sin glänsande korpsvarta päls.
Han hade alltid en liten tofs som oregerligt ville stå upp i nacken, och jag kan inte förstå att jag aldrig mer ska försöka få styr på den. Aldrig mer dra mina fingrar genom hans härliga päls. Aldrig mer värja mig ifrån alla hans pussar som aldrig ville ta slut. Aldrig mer höra hans skall, när han stod på trappen och ville in efter sin morgonrunda i stora ekhagen utanför huset.

Så många aldrig mer, som jag bara önskar att jag kunde få tillbaka, bara en enda gång till. Men det blir inga mer såna stunder.

Nu väntar jag på att den fina urnan hans ska läggas över i ska komma på posten. Den som kommer glimma så vackert när jag tänder ljus runt den. Där han ska få stå mitt bland mina andra änglar som lämnat mig tidigare.

Alla är svåra, ingen är lätt. Jag saknar dem alla. Men detta gick så fort. Var så oväntat. Och det gör så himla ont. Älskar dig för alltid min underbara hund. Alltid i mitt hjärta, aldrig glömd, för alltid saknad!

Kram!
/Tulo

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

568 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Tulo en ros

Tulos senaste Ord

» Mitt år i backspegeln.
28 dec 2023 08:51
» På torsdag bär det iväg..
13 aug 2023 12:17
» Husbil och funderingar.
7 jun 2023 10:58
» Hur svårt ska det vara?
2 dec 2022 23:39
» Han som jobba på NASA..
8 jun 2022 23:19
» En sista natt.
8 aug 2021 01:03
» Varför är jag rädd?
15 jul 2021 22:03
» Dos 1 -check.
20 maj 2021 11:02
» Snart vet jag.
11 maj 2021 20:59
» Hej mitt i natten.
1 maj 2021 00:31

Dagens namn: Holger, Holmfrid
:: reklam ::