Tulo
Jäkla valpköpare.
6 feb 2015 07:15Vi kan väl konstatera att är det inte det ena, så är det det andra. Hade sålt en hundvalp till vad jag trodde var en jättebra familj. Visade sig att jag var uppfödare nr 5 i ordningen att bli lurad. Det är få saker som får mig att må så dåligt som när jag inte vet hur mina små har det, om dom mår bra, om dom är snälla mot dom osv.
Denna kvinna med familj köpte hunden in september. Första valpträffen var en månad senare, och de dök inte upp. Tydligen hade hon drabbats av bröstcancer och fått operera bort brösten, jag tyckte naturligtvis att detta var fruktansvärt och försökte stötta det lilla jag kunde. Sedan slutet av november har jag försökt få tag på dem, utan att lyckas och blev ju naturligtvis mer och mer orolig.
Vad hade hänt? Var hon allvarligt sjuk, låg hon inne, klarade dom av att ta hand om hunden, ja.. Tusen funderingar och inga svar. Jag skickade sms, mail och kort på posten där jag skrev att jag blev orolig och ville bara få ett litet levnadstecken från dom. Inte ett ljud.
Tills för ett par veckor sedan när jag ringde ganska tidigt en morgon och hon svarade och verkade inte ha någon koll på att det var jag. -Men gud vad skönt att höra att du lever, sa jag, smått chockad över att få svar.
Det var ett fasligt liv i bakgrunden och hon sa att hon skulle ringa upp om ett par minuter.. Gissa om hon ringde.
Sent den kvällen får jag ett tårdrypande sms om hur hemskt allt var. Hennes sår har inte läkt efter op, hon hade ramlat i en trappa och gick med rullator, hennes man sket i henne och var kroniskt på jobbresor, och lilla hunden (som var sååå underbar) fick inte alls vad han behövde ifrån henne.. Jag svarade att det känns som vi måste prata, du kan väl ringa. Fick till svar att hon kunde inte ringa för hon bara gråter.
Jag svarade att det låter i alla fall inte som att du känner att du klarar av att ha kvar hunden, förstår jag dig rätt då? Svaret kom att hon visste inte hur hon någonsin skulle reda ut allt detta.. Bla bla bla..
Och allt var alltså ljug! 5 dagar senare efter 7 bedrövelser och 8 sorger där hon velat fram och tillbaka och ena historien hemskare än den andra avlöpt varandra så fick jag ett sms några minuter i tolv på natten. Du kan hämta honom imorgon, stod det.
Vid detta laget hade jag fått reda på flera andra uppfödare som hon blåst, lurat till sig hundarna och sen när den omedelbara valptiden är över har hon bara gjort sig av med dom, utan att dom fått veta var och jag mådde så dåligt när jag inte visste om jag skulle få tillbaka det lilla monstret eller ej. Fast jag lät ju inte henne veta, att jag visste.
Ingen tid att förlora. Jag åkte de 2 timmarna till den stad hon bor, plockade upp en valpköpare så jag hade något stöd och vittne och sen vidare till henne.
Lillgrodan blev så GLAD när han såg mig, slängde sig mot mig och gnällde och pussade mig och det rådde inga tvivel om att han visste precis vem jag var, 4 månader senare. Mattes lilla pojke.
Det tog all självbehärskning jag hade att sitta och mjäka med den där människan så jag tillslut fick pappren påskrivna och kunde komma därifrån med hunden.
Min mamma har lärt mig att man kan behöva hålla "god min i elakt spel" och det var precis vad det var.
Vet inte vad som stör mig mest, att kärringen är så dum eller att hon tror att jag är så dum så jag inte vet att hon hittar på. Till en av de andra uppfödarna hade hon sagt att hon brutit nacken, till ytterligare en att hon blivit misshandlad, osv osv.
Hur som helst, all´s well that ends well. Hunden är hos mig nu, han är superfin och kommer hämta sig ifrån detta.
Men oj vad trött man kan bli på folk! Tacka vet jag hundar!
Kram/
Tulo
