Tulo
Häromdagen..
20 aug 2014 12:14Var jag äntligen hemma en sväng hos min fina mamma. Tinto ni vet.. Jag har ju inte kunnat vara där så mkt nu eftersom jag har valpar hemma. Dom går liksom inte med på det.
Vi var hemma hos henne en stund och sen gick vi bort till hennes "älsklingen"s hus, som behöver röjas eftersom han ju gått bort.. Massor med grejer, som behöver hitta ett nytt hem. En del kommer finna sitt hem på soptippen, men så är det ju alltid när man röjer ett hus.
Blev lite överväldigad över hur svårt det känns att se hans grejer och sen säga, -ok, jag kan ta den..
Grejerna behöver ju därifrån, men det känns liksom samtidigt som man tar någons prylar och rent känslomässigt känns det så fel.. Kan nog inte riktigt förklara..
Han hade ett par fina skidor som jag tänkte att jag skulle försöka träna och åka tjejvasan på. Då känns det som om han är med.. Tror han hade tyckt om det, väldigt mkt! Han var ju hurtigheten personifierad. Jag tränar för Göteborgsvarvet också och det sa jag till honom, sista gången jag träffade honom, att jag ska springa det och tänka på honom, ha honom med mig liksom. Usch, nu börjar jag grina igen..
Kan inte låta bli att bli lite förvånad över att jag tycker detta är så himla jobbigt. Men jag antar att 21 år med någon i famliljen, sätter sina spår. Även om vi inte pratade varje dag, eller ens varje vecka tror jag, så gillade jag alltid honom. Han var alltid reko, och hade en väldigt rolig humor. Han var väldigt insatt i saker, men det märkte man inte riktigt förrän man satte sig ner och pratade om saker. Jag tänker mkt på de gånger vi, mamma och jag, varit nere i storstaden då han genomgick sina operationer. När vi kommit till uppvaket och hur lättad man varit över att han vaknat upp och känt igen oss. Det har varit ganska många turer under alla de år han varit sjuk.
Jag minns hur jag bara någon månad innan han dog, kom i en liten diskussion med min syster om honom. Jag känner liksom att hon aldrig riktigt fattat precis hur bra han faktiskt var. Förmodligen för att hon kanske aldrig riktigt tagit sig den tiden att inse hur allmänbildad och rolig han var, och hur mkt han faktiskt kunde slå huvudet på spiken om man bara taggade ner lite. För han tog liksom aldrig plats när vi träffades, hela gänget, utan han lät showen pågå utan att lägga sig i för mkt.. Men om man frågade vad han tyckte om saker, så hade han alltid nått bra att säga.
Nu ska jag ut och springa. Har blivit sent idag, för jag har varit så himla trött. Jag ska träna på oförtrutet mot Göteborgsvarvet, och jag SKA I MÅL!! Så är det bara.
Jag ska få den där medaljen, som man kan bryta av en bit och ha runt halsen efteråt. Och jag ska känna att jag gjort det med en liten ängel på axeln, som är med mig hela varvet runt, i varje steg. En ängel som själv sprungit precis samma sträcka, flera gånger dessutom. Nu får han hänga på mig istället. För det har jag lovat och det vill jag göra. Jag hoppas att det blir ett av många lopp i mitt liv.
Första steget är att träna.. Och nu tar jag mig i kragen, torkar kinderna och ger mig ut i mulna höstvädret. Alla resor börjar med ett steg, så även min.
Kram/
Tulo
