vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Tulo

Domedagskänsla.

18 mar 2014 13:37
Hovrätten har hört av sig. Vill ha kompletterande uppgifter samt förklaring till varför detta de frågar om inte åberopats i Tingsrätten. Min advokat vill att jag svarar. Hm, vad ska jag svara.. Kanske att jag tydligen borde ha gått juristlinjen för hur skulle jag veta att huruvida jag har ett jobb eller ej spelade någon roll? Det borde väl rimligen han veta, kan man tycka. FK strular i vanlig ordning, även den enklaste sak verkar vara svår och det känns som det vore enklare att knö en gris genom ett nyckelhål än att få dem att skriva tre rader på ett papper och lämna ifrån sig.

Igår satt jag där och redogjorde för hela skiten, igen. Så himla jobbigt, och jag undrar när jag ska kunna lägga det bakom mig. Kom hem efter det mörknat igår och av någon anledning hade jag inte nyckeln på samma plats i bilen som jag brukar, så jag blev sittande efter jag slagit av bilen och letade febrilt i några sekunder (kanske typ 20-30 sek) innan jag kände efter den i fickan och hittade den. När jag ser min reflektion i rutan innan jag öppnar dörren så känner jag hur rädslan griper tag i mig och för en sekund får jag för mig att jag ser någon utanför bilen, innan jag ser igenom rutan och tvingar mig själv att öppna dörren och skynda upp på trappen, för naturligtvis står ingen utanför. Väl på trappen har adrenalinet tagit tag i mig lite väl mkt så jag fipplar med nyckeln och det tar ytterligare några extra sekunder att få den i låset, och jag svär för mig själv medan hundarna skäller som galningar inne i huset. Nyckeln åker i och jag slänger upp dörren och igen med den med en faslig smäll och låser så snabbt jag bara kan. Phu, äntligen inne.

Jag skyndar mig att säga till hundarna att det bara var jag och efter några minuter av dunkande hjärta så lugnar sig allt och kvällen rullar på. När ska denna rädslan släppa?
Kanske den dag granne nr 2 eventuellt gör slag i sitt hot och tar livet av sig? Han har fått problem med både sprit och droger tydligen, enligt en nära vän till familjen som känner min snälla granne, och detta tände ju såklart ännu mer rädsla i mig. Hur vet jag vad han gör när han får extra (vad man nu får) driv av droger? Kan han bestämma sig för att ta livet av sig, men ta hand om mig först?
Han har hotat med att ta livet av sig tidigare, varför vet jag inte, men nu funderade han tydligen på att köra bilen över kalkbrottets kant. Gud må slå ner mig men jag kan inte låta bli att tycka att det vore en lättnad att bli av med honom.. Men samtidigt är han ju pappa, förmodligen inte en särskilt bra pappa men ändå.

Men jag vet ju att han har siktet inställt på mig. Historien säger att när våren är här ordentligt och vi ses mer ute så lär han göra nått. Vad vet jag inte. Men har är kanske 50 meter bort, och det kan jag ju inte påverka för 5 öre.
Så förlåt att jag bara vill att han ska försvinna. Ta sina hot och sin hotfulla uppsyn och sina försök till att skrämma mig med sig härifrån, och om det är så att han försvinner från jordens yta så skulle det ju innebära lugn för mig. Lugn för mig och sorg för hans barn, såklart.

Jag ser dom aldrig ute. ALDRIG någonsin är dom ute och leker. Tror dom är typ 5 och 3 eller nått i den stilen. Helt klart i lekbar ålder. Inte i snön, inte i solen, inte i vitsiopporna. Aldrig. Hur kul har dom det därinne? Förmodligen inte så väldigt. Jag hör dom skrika på morgnarna när hon sätter dom i bilen. Mitt fönster är åt deras håll. Jag har tänkt på att ringa och anmäla till soc men dom lär ju fatta på 2 röda att det är jag och vad händer då? Kommer han över med lien då eller?

Jag vet inte. Jag har i alla fall inte gjort något åt saken. Kanske fegt, inte särskilt civilkurageit direkt men så är det. Finns miljarder ungar i världen som lider, och även om jag hade velat försäkra mig om att dom har det bra där så får det ligga i andra händer.

Granne nr 1 lär i alla fall aldrig komma ut mer. Granne 2 hade sagt att hans bror är tydligen helt galen på psyket och att han aldrig mer kommer hem. Hoppas att Hovrätten fattar det. Vet inte om dom tar in några nya uppgifter eller om dom bara går på det gamla. Vet inte,vet inte, vet inte.

Mkt saker jag inte vet. Och jag antar att det har med känslan i magen att göra. All osäkerhet, all rädsla jag försöker att hålla stången men lyckas sådär, all ovisshet om vad han rakt över gatan tänker. Vad han vill.

Så domedagskänslan sitter som en smäck i magtrakten och jag gör det enda jag kan göra. Jag åker och tränar. Försöker svettas ut lite ångest. Vad som helst för att komma bort en stund.

Vad som händer med allt återstår att se. Men om jag är stark så kanske jag kan springa ifrån idioten om jag får chansen. Fast sist när jag borde ha sprungit kunde jag inte, för då ville inte kroppen springa. Men vill den så ska jag i alla fall vara förberedd. Så nu åker jag.

Kram/
Tulo

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Tintomara: (18 mar 2014 14:54)
Kram, gumman!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

523 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Tulo en ros

Tulos senaste Ord

» Sorgen efter pappa..
14 jan 2018 13:07
» Snart går planet..
7 sep 2017 22:09
» Pappa är nu min ängel..
27 aug 2017 17:20
» Somewhere over the rainbow..
15 aug 2017 12:14
» Mitt i stormens öga.
8 aug 2017 14:07
» Han har åkt igen..
27 jun 2017 23:08
» Min pappa..
22 jun 2017 19:08
» This ain´t my first rodeo..
23 maj 2017 13:02
» Många mil blir det..
24 mar 2017 21:37
» Nytt år..
31 jan 2017 15:27
» Världens bästa..
14 dec 2016 18:08
» Om man visste..
29 okt 2016 21:41
» Vad gör jag här?
5 sep 2016 18:26
» Imorgon är det måndag.
31 aug 2016 22:10

Dagens namn: Torsten, Torun
:: reklam ::