Tulo
Cry me a river..
25 feb 2014 10:19Hjälplöshet inför sig själv, sin situation och andras reaktioner måste vara någon form av nirvana. Sitta som en skadskjuten fågel och kraxa så fort någon har något annat än en kram eller ett "åh, jag förstår dig" att skriva i kommentaren och per automatik få det till att den som skrivit det varit okänslig och arrogant, verkar vara på modet här på ord. Istället för att se det att man faktiskt tror på att du är värd bättre, att du ska få mer av den som säger sig älska dig, att du ska se ditt eget värde.
Vi har nog alla varit i hjärtesorg någon gång, de flesta flera gånger. Hur man väljer att hantera det är ju naturligtvis olika men när man lägger hela sin existens på en annan person så tycker jag att det blir ganska tragiskt. Destruktiva relationer har INTE med kärlek att göra. Besatthet har INTE med kärlek att göra heller, anser jag. Älskar man någon så vill man dom väl. Man gör väl. Man kan råka ut för oförrätter men man vill inte ge tillbaka med samma mynt i ena andetaget, samtidigt som man säger sig älska dom i nästa, för då är det inte heller kärlek anser jag.
Ord har svämmat över av "jag älskar dig så mkt så jag kan inte andas utan dig, jag är inget utan din kärlek, vi som skulle leva livet tillsammans och nu är det sluuuuut jag kan inte leeeeva utan dig, bla bla bla" ganska länge nu. Och visst sjutton ska man häva ur sig hur man känner, och vältra sig i sin sorg, det har nog alla gjort. Men förhållanden tar slut ibland, och det är trist men så där det! Jag hoppas bara att man tar till överteatraliska tongångar för att det stilistiskt låter vackert, och inte för att man faktiskt tror att man är så himla hjälplös utan den som inte behandlar en väl. För är det så behöver man söka hjälp.
Man kan inte älska någon annan, om man inte älskar sig själv så mkt att man ser sitt eget värde och inte låter någon annan trampa på en.
Jag har en väninna som står redo att åka på en lång resa till andra sidan jorden. Med en man som behandlar henne som skit. Han betalar. Han talar om, utan omsvep, vilken tur hon har som får göra så mkt roligt tack vare honom och att hon är skyldig honom såå mkt för att han gjort detta underbara för henne. VA?? Hon ska vara glad?? Han ska vara så jävla fett glad att hon någonsin ens såg åt hans håll. Och varför hon finner sig i detta, begriper jag inte. Hon försöker stå upp för sig själv men han lyckas alltid bryta ner det igen.
Och vad är väl bättre efter man har betett sig illa, än en resa som plåster på såren. Usch.
Jag trodde aldrig att mitt äktenskap skulle gå åt skogen. Vi var lyckliga, ända tills han hamnade i en depression som han vägrade göra något åt. Det drog ner oss båda två. Jag sa till honom att om du försöker må bättre, så stannar jag här tills Luther återuppstår. Men gör du inte något alls, så måste jag välja mig först. Och du har inte rätten att dra ner mig, jag har inte heller den lyxen. Jag har barn och djur som förlitar sig på mig. Jag kan inte ramla ihop i en pöl och bara drunkna i förtvivlan för den lyxen har inte jag.
Han ville inte ha hjälp. Jag älskade honom, men jag älskade mig mer! Tycker det är så ledsamt att se alla dessa människor skriva "åh, jag mår så dåligt för allt du gjort mot mig, men snälla älska mig ändå, för jag vill ha dig om du bara kan tänka dig att vara med mig lite till"..
Som sagt.. Cry me a river!
