Tulo
Elaka styvmodern del 2.
2 dec 2013 08:25Egentligen borde det vara del 349 men det är ändå del 2 här.. Tror jag, orkar inte gå tillbaka och kolla. Igår skulle vi i familjen gå och titta på när minsta lilla prinsessan skulle ha sin första balettuppvisning. Styvmodern och min pappa skulle med och såhär i efterhand är jag galet lättad över att den man jag träffar just nu inte åkt med.
Jag och styvmodern har ju ingen kontakt efter hennes behandling av mig i telefon i samband med rättegången mot min granne. Jag behöver henne inte, saknar henne inte och vill bara få var ifred från henne. Så planen var klar. Bara låta hela den situationen vara och fokusera på de andra i familjen som jag ju bryr mig om. Hämtar upp min systerdotter (vars tös skulle dansa) och hennes kompis samt prinsessan och vi åker till stadsteatern. Väl inne i foajén springer jag på mammas sambo som kommer från toaletten så jag går sakta med honom till dom andra, och passar noga på så han inte kommer för nära trappkanten när han passerar eftersom han helt plötsligt kan tappa balansen. Väl framme ser jag pappa, mamma och kärringen. Jag hälsar på pappa och mamma och säger inget till kärringen. Hon säger inte heller nått till mig.
De andra sluter till så jag fokuserar på dom och snart ska vi ta plats i teatern och allt börjar. Första akten, paus och andra akten avklaras och vi ska åka därifrån. Jag och systerdottern hade pratat om att vi skulle försöka gå iväg och fika hela gänget så jag frågar henne hur vi ska göra och hon ber mig gå och fråga morfar (min pappa) om dom vill med. Det skulle jag ju såklart inte ha gjort. Jag går upp och frågar mamma först, men hon vill hem till sjuka lilla hunden och det förstår jag ju. Jag säger hejdå till henne och B och sen går jag fram till pappa som står med haggan bredvid sig. -Vill ni följa med och fika? säger jag. -Jag vet inte, svarar pappa, men jag tror inte det. -Ok, säger jag och vänder mig mot M (systerdotterns vän som står brevid). Jag hinner säga att, du följer väl med?, innan jag märker att kärringen vänt tillbaka in och kommer emot mig och fräser ganska högt att -Jag går inte och fikar med någon som inte hälsar på mig eller ens pratar med mig. Jag vänder mig halvt mot henne och säger att -Nej, jag har inget intresse att prata med dig men det är ingenting vi behöver ta här och nu. Hon höjer rösten ytterligare och säger att hon inte tänker be mig om ursäkt för någonting och om jag skulle be om ursäkt för allt jag gjort genom åren så skulle jag få se på faan (?!?)
Jag börjar känna att vad faan.. Detta är ju skitpinsamt så jag säger igen att detta är verkligen inte nått vi behöver ta nu och sen börjar jag vända för att gå. Men se nejdå.. Det var tydligen inte ok, för då tar kärringen tag i min arm och när jag försöker dra mig fri (vi är alltså inne på stadsteatern i stan, FULLT med folk som är påväg att gå ut precis där vi står och hon beter sig som en jävla galning)så tar hon tag i min hand och börjar rycka och slita i armen/handen samtidigt som hon spärrar upp ögonen och skriker nått om att om hon får en otrevlig fråga så svarar hon otrevligt och nått mer som jag inte kommer ihåg. Däremot så känner jag hur hon bara tar ett stenhårt nyp på nått sätt i min hand och det gör faktiskt förvånansvärt ont känner jag. Jag säger lite högre nått i stil med att -Detta behöver vi INTE ta här och nu har jag sagt och rycker till en sista gång så jag kommer loss och hon VRÅLAR nått mer innan hon vänder på klacken och försvinner ut.
Jag känner mig helt jävla chockad och säger till M som står bredvid att -Hon är ju faan inte klok! Hon är lika chockad som jag och jag känner hur min hand pulserar. Tittar ner och jag har ett rött märke på handryggen där hon hållit fast mig och jag upprepar flera gånger att hon är ju faan inte klok till M som står bredvid och ser minst lika förvånad ut som jag.
Min syster kommer och frågar vad som hänt, och vi går gemensamt ut och där står pappa. Jag säger att hon är ju faan inte klok och syrran säger till pappa att detta är verkligen inte ok. Han säger att vi är lika dumma båda två och om det ska fortsätta såhär så kan inte han och jag ha mer kontakt!!??!!
Jag svarar att nej, då kan vi nog inte det. För det är han som har valt henne, inte jag och jag har ingen anledning att ha kontakt med henne om jag inte vill eller nått i den stilen. Och då får han välja henne då, men att jag skulle aldrig låta någon behandla mitt barn så som han väljer att låta någon behandla hans barn.
Massa tjafs följde och jag minns inte riktigt vad som sas. Inget bra i alla fall. Jag minns att min syster sa till pappa att detta var inte ok, och att han måste säga ifrån.
Min son ringde och han kom och slöt upp till fikat, så det var jag, systerdottern, hennes kompis, sonen, lilla prinsessan och min andra systerdotter som fikade. Rätt vad det är så säger M (kompisen till systerdottern) -Hade jag varit dig hade jag hatat henne, och min fasta hade klöst ögonen ur någon som gjorde så mot mig.
Väl hemma igen så får jag ju såklart höra av mor och syster att det är ju så synd om pappa att ha det såhär, och att tänk om han får en stroke till nu när detta har hänt. Ja den har man ju aldrig hört förut.
Det är ju alltid synd om någon annan.
När exet tog sitt pick och pack och drog, utan ett endaste ord till förklaring efter dryga 7 år, då var det synd om honom för han var deprimerad. Ställ inga frågor, för han mår inte bra. Ok.. 10 månader av detta innan jag gav upp och frågade honom om han någonsin tänkte ta hjälp och vid det nekande svaret lämnade in om skilsmässa.
Sen var det grannen. 3 år av förföljelse av honom och varenda gång jag försökte få hjälp av polis så sa dom att "Men han är ju sjuk, tänk om det blir värre om du anmäler.. Försök att bara ignorera honom.. Han mår ju inte bra.."
Och nu farsans jävla satkärring. "Hon mår ju inte bra.. Och tänk vad synd det är om pappa som sitter emellan er.. Tänk om han får en stroke till nu..."
Ja, tänk om.. Men vad är alternativet då? Ska jag bara vara tyst och låta henne slå mig gul och blå nästa gång om hon nu känner för det? Ska jag fortsätta vara hennes psykiska slagpåse bara för att det är synd om henne och pappa? Varför är det alltid så jävla synd om alla andra undrar jag? När ska det få vara nog för mig? När ska nån säga att "HON mår ju så dåligt nu så du kanske ska ge FAAN I ATT HÅLLA PÅ MED DIN JÄVLA SKIT!!" ????
Igår kände jag bara att nu fick det vara nog. Jag såg framför mig hur jag packade en väska, tog ner kattburen och knödde in katterna i den. Bäddade ner i bilen och lät hundarna hoppa in, låste dörren och bara försvann. Där ingen jävel kan nå mig mer.
*Inte grannarna
*inte farsans jävla skata,
*inte skattemyndigheten som ju också passar på att jävlas för jag har ju inte nog ändå,
*inte jävla telefonbolaget som lurade på mig ett mobilt bredband med löftet om att det skulle bara vara att skicka tillbaka om det inte fungerade men som dom sen vägrar ta tillbaka trots att det inte fungerar och allt tjat i världen inte får dom att hålla sitt löfte,
*inte polisen som samtidigt som dom inte tror på mig vägrar låta mig vara ifred,
*inte allt hundfolk som är så upptagna med löjliga intriger som dom på fullast allvar tror att jag orkar bry mig om som om inte jag har riktiga problem att handskas med..
Jag längtar efter ett ställe utan täckning på mobilen där ingen vet var jag är.. Jag orkar inte mer, jag orkar inte mer, jag orkar inte mer, jag orkar inte mer, jag orkar inte mer, jag orkar faaaaaaan inte mer!!!
Känns som jag vore så lycklig om en hand grep ner från himlen och bara plockade bort mig ifrån allt. Jag vill inte mer nu!
Kram/
Tulo
