Tulo
Min morfar och veckan som kommer..
13 okt 2013 10:45I fredags var det dags att säga adjö till min lilla morfar. Jag skulle sjunga och som vanligt så är det svårt att riktigt veta hur man ska reagera och hur det kommer gå att sjunga när man blir ledsen samtidigt.
Kistan var så otroligt vacker. Precis som min morfar hade gillat, med höstlöv, ljung, vacker bark ifrån björk och röda vackra rönnbär, mossa mm.. Min morfar var en riktig friluftsmänniska och var mkt i fjällen, visste och kände naturen och ovanpå kistan låg hans kåsa, hans kniv var nedstucken i mossan och hans snusnäsduk han brukade ha runt halsen. Lutad mot kistan stod en av hans vandringsstavar och det hela var bara så vackert.
Massor med folk kom dit för att ta farväl, och jag blev både glad men också lite ledsen över att livet har rullat på så sedan man blev vuxen att man inte har tagit sig tiden att göra det med morfar som man gjorde när man var barn. Gå ut i naturen och bara gå, äta medhavd matsäck och bara vara. Men kanske är det så man gör, ångrar när det väl är försent.
Sången gick bra i alla fall. Men jösses vad kämpigt det var. Efter jag hade sjungit sista sången som var Änglamark så satte jag mig ner och började darra i hela kroppen när gråten släppte. Jag vet verkligen inte hur bra det är att sjunga för sina nära och kära. Jag gör det ju mkt för andra, som jag inte känner och då kan man ju fokusera på ett helt annat sätt, och behöver inte hålla tillbaka massa gråt. Men jag har ju sjungit för både farmor, mormor, morfar och några andra riktigt nära och det är verkligen en pärs att ta sig igenom det. Samtidigt som man ju inte får "sin" begravning riktigt eftersom så mkt går ut på att inte bli berörd och börja gråta.
När alla berättade sina historier så slogs jag av, det jag såklart alltid vetat men inte aktivt tänkt på, vilken himla reko man min morfar var. Hur ärlig, stark och kärleksfull han var mot människor omkring sig. Och hur långt ifrån han var ifrån att behandla någon som tex min granne behandlat mig. Hur han aldrig skulle bara lämna någon utan någon egentlig förklaring så som min ex-man gjorde, och hur han inte skulle ha låtit någon annan dra lasset ensam så som min första man gjorde både ekonomiskt och känslomässigt.
Apropå min granne så är det tillbaka till Tingsrätten i veckan. Den 16 ska det gås igenom vad den stora rättspsykiatriska bedömningen visade. Och jag har blivit kontaktad av tv programmet Stalker, som tydligen hittat mitt fall i domstolsarkiven som dom går igenom för att hitta nya fall till serien. Vill jag vara med? Vet inte. Kanske om det visar sig att han får öppenvård och ska bo rakt över gatan igen. Eller för att påpeka att polisen kom 4 gånger innan dom tog honom, att han kunde hota mig till livet inför dom, klä av sig naken och klättra upp på taken och skrika att han skulle och hur han skulle knulla mig och dom ändå inte tog med honom. Kanske för att väcka den frågan. Jag vet inte. Får fundera. Vad tycker ni?
Vill man ens vara med i såna program?
Kram/
Tulo
