Tulo
Den elaka styvmodern..
20 sep 2013 11:56Efter att ha haft henne som en del av min pappas liv i över 21 år nu tror jag att jag törs säga att jag känner henne. Vi har verkligen haft våra berg och dalar i vår relation sedan hon var den utlösande faktorn till mina föräldrars skilsmässa. Jag begrep verkligen inte vad min pappa såg hos henne, och efter 21 år så förstår jag fortfarande inte. Mer eländigt negativ person får man leta efter, och jag törs nästan säga att även om man skulle göra en leta likt en dedikerad Idol-jury så skulle man förmodligen stå där tomhänt i sista änden för liknande har jag då aldrig mött.
Hennes man och far till hennes dotter tog livet av sig, hennes dotter följde efter ett antal år senare. Och visst kan detta vara saker som gör den mest kvittrande människa isande elak och bitter.
Och jo, jag förstår att detta är tragedier som ingen ska behöva vara med om och skulle jag själv stå där och min son tog sitt liv så skulle jag med största sannolikhet inte vilja fortsätta leva för leva utan honom känns ju helt meningslöst. Men faktum är att hon var precis likadan innan dottern dog.
Ca 6 år efter dotterns död kände jag att jag fick nog. Nog av alla påhopp av henne, nästan uteslutande helt ur det blå och för mig obegripliga, och valde att inte ha någon mer kontakt med henne. Hela min familj var inblandade i att få elaka mig att ändra åsikt och låta henne hållas. Jag kände att vid då 30+ behövde inte jag finna mig i att behandlas så som hon behandlade mig och bestämde mig för att säga tack men nej tack. Jag träffade inte henne på nästan ett år. Födelsedagar mm kom jag när dom åkt och min pappa träffade jag på egen hand.
Detta var en följd av vad jag såg som långvarig nästan mobbing av henne gentemot mig och det kändes skönt att vara utan det.
Nu vet ni ju att jag har haft en ganska jobbig tid med min granne som ju nu är dömd för olaga förföljelse av mig. Jag är första att hålla med om att jag kanske inte varit den mest positiva/energiska av själar sedan helvetet verkligen brakade lös i början av augusti. Förra fredagen var rättegången.
På onsdagen ringde jag hem till pappa och henne på morgonen. Jag hade tagit morfin kvällen innan för att min nacke (har ju en kraftig whiplash) var precis katastrof och tillslut orkade jag inte mer utan jag tog en tablett, utan att tänka på att jag knappt ätit på nått den dagen. Jag mådde uruselt och mamma kom hit och var här till långt inpå natten tills jag mådde bättre.
Nästa morgon ringer jag då till pappa för att berätta detta. Fortfarande väldigt trött och lite groggy men ändå så nöjd och glad över att det värsta gått ur kroppen och att allt var så mkt bättre. "L" svarar. -Lxxx. -Hej, säger jag. -Hej, svarar hon. -Vad gör ni, säger jag. (Man får inte fråga hur hon mår, för om hon har en dålig dag så vill inte hon inte att man frågar det så därför går det liksom bort, detta har varit en tidigare diskussion..) Först tystnad, sen säger hon jävligt surt -Vad vi gör? Varför ska du veta det? Jag blir väldigt tveksam och tänker vad nu då.. Innan jag säger.. -Alltså, jag undrade bara vad ni gör för nått. -Vad spelar det dig för roll, måste du veta det eller? Hennes röst är skitsur och snäsig. -Öhh, nej det måste jag väl inte jag bara undrade om ni gjorde nått särskilt idag.. Vid detta laget är jag så paff så jag som ALLTID finner mig, är så groggy av gårdagen och av situationen så jag vet inte vad jag ska säga. -Om du nu måste veta exakt vad vi gör så kan jag ju tala om att jag precis har skrubbat tvättstället, om nu det gör din dag så himla mkt bättre. Jag vet fortfarande inte vad jag ska säga så jag frågar om pappa är där, och han kommer till telefon.
Jag säger till pappa att jag hade tänkt att fråga dom om att gå ut på stan och äta lunch men att L gjort att jag inte längre vill det och så berättar jag om hur vårt samtal sett ut.
Senare på dagen möts han och jag en kort stund och han säger att han pratat med L och hon sagt att hon gillar inte att jag ringer och bara slänger ur mig nån fras.. -????-
Alltså allvarligt talat.. HUR ska man börja ett samtal med någon i telefon om man nu inte får fråga hur dom har det, och nu inte heller får fråga vad dom gör? Det kanske finns nått annat superbra sätt, men oftast så kollar man ju av läget hos den man ringer innan man liksom kommer till saken som samtalet gäller.. Eller? Är det bara jag som gör så?
Hela situationen med min granne har ju varit så jobbig, och detta kom bara ett par dagar innan rättegången som jag var väldigt nervös inför. Hennes jäkla attityd på morgonen där fick mig att tänka på detta precis hela den dagen. Och även efter.
Och jag känner, VARFÖR ska jag ta det av henne?
Detta är liksom bara ett exempel av precis hur många tillfällen som helst när jag kan på nått sätt få ta skit ifrån henne utan att fatta vad som är problemet. Och jag vill inte mer!!!
Hon är sambo med min pappa, hon förpestar hans liv tämligen ordentligt bitvis och det är ju hans val att stå ut med det. Men hon är ingen släkt till mig, och jag har verkligen ingen lust att ha något som helst utbyte med henne något mer.
Tycker att hon borde kunnat tänkt på att jag hade det himla jobbigt där, och om hon nu plötsligt vill att man ska säga något annat när man ringer, så kunde hon förmedlat det på ett betydligt bättre sätt än så..
Att kalla henne elaka styvmodern är fel egentligen.. För hon är inte min styvmor, hon är bara elak! Och jag har totalt tröttnat på det. I helgen ska vi fira lilla skorpans födelsedag. Jag tänker inte överhuvudtaget låtsas om hennes närvaro. Hon är luft för mig nu!
Kram!
/Tulo
