Tulo
Inte så konstigt att man inte mår bra..
20 nov 2012 16:56Igår var jag och pratade med en psykolog. Eller ja.. Jag vet egentligen inte vad hennes titel är men nått i den stilen i alla fall. Träffade henne sist när jag låg i min första skilsmässa och då var jag i total kris. Första mötet grät jag oavbrutet och fick nog inte fram 3 ord tror jag. Sen träffades vi ytterligare några gånger innan jag lugnat mig och kunde gå vidare själv. I somras kände jag bara att jag inte orkade med allt som hände längre och ringde upp henne, nu jobbade hon inte längre på vuxenpsyk utan fanns på en vårdcentral i en större stad ungefär 5 mil bort. Direkt när jag presenterade mig sa hon att hon kom ihåg mig, trots att det gått ungefär 10 år sedan sist och att hon kom ihåg att jag hade hundar och att jag sjöng mm mm.
Hur som helst så var det lite saker som behövde ordnas innan jag kunde få komma, byte av vårdcentral bla. Och igår var det då dags att äntligen komma dit. Hon sa att hon varit förvånad över att hon kommit ihåg mig så direkt när hon hört min röst, och jag sa att jag tänkt på henne ibland när det varit kämpigt och sen började vi gå igenom några av de saker som hänt sedan jag var där sist.
1. Min stalkergranne. Jag berättade hur han hållt på, att han kommit in i mitt hus, stått utanför mitt hus mitt i nätterna, skickat hotfulla sms blandat med amorösa sms, att han praktiskt taget körde på mig i slutet av sommaren.
Hon var helt förfärad och sa att ingen ska behöva känna sig förföljd i sitt eget hem och gav mig lite tips om vad man ska be polisen om.
2. Min senaste skilsmässa. Hur han hamnat i en depression, och bara drog precis när vi skulle fira min födelsedag och alla gästerna körde in på gården. Hur han aldrig förklarat nått vad som hänt, hur vi hamnade här. Att jag aldrig kommer kunna få nått avslut på det utan måste börja försöka ta tag i min bristande tillit.
3. Att jag 2007 blev angiven av då bästa väninnan till FK med en massa lögner som tog 8 månader att reda ut. Månader där jag inte ens visste om jag ville leva, men med världens bästa son ändå kämpade igenom det och sen efter alla tårar och allt kämpande fick stå som segrare tillslut. Segrare, vilket jäkla ord att använda om nått man önskar aldrig hade hänt en. Jag segrade, jag får vara skadad.. Hmm, ja ja.. Ni kanske förstår vad jag menar.. Hela grejen var ju ett sånt svek, och också något jag aldrig kommer få någon förklaring till. Varför valde hon att göra så? Ingen som känner oss båda förstår, hon vill inte förklara och jag får bara packa ihop det och låta det vara som det är. Outrett.
Längre hann vi inte igår. Och innan jag gick sa hon att "Men Tulo, vilka smällar du fått de senaste åren. Det är verkligen inte konstigt att du mår som du mår. Nu får vi ta och börja nysta i det, reda ut det så gott vi kan och sakta men säkert och hitta tillbaka till din tilltro igen." Hon konstaterade också att jag är mästare på att hålla god min och låtsas som allt är bra, när det egentligen inte alls är bra. Helt rätt. Så är det. Hon frågade om jag visar hur ledsen jag är för nån? Ibland ringer jag mamma och gråter sa jag, men det är inte så ofta, men ibland.
Ja, ja.. Detta är ju bara toppen på ett isberg som jag hann gå igenom med henne. Finns ju hur mkt som helst känns det som. Men jag behöver försöka komma ut på grön kvist ur denna jäkla snårskog. Återstår att se om det går.
Kram/
Tulo
