vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Tulo

Säg den glädje som varar..

30 sep 2010 01:31
I lördags var sonen och jag på bokmässan. Fullt med folk och jag var glad att vi kommit dit tidigt för vid middagstid var det så packat att det nästan inte gick att gå..

Mannen åkte hem och skulle vara med hundarna när vi var borta. Efter att vi setts och ätit lunch på torsdagen, vilken slutade i katastrof när han bara vände och gick utan att säga hej eller nått, så var det ju ganska förvånande att han gick med på det. Men skönt såklart!

Kom hem och han verkade på gott humör. Jag hinner verkligen inte med i svängarna. Antar att det är önskvärt att jag bara ska hänga på och vara glad, men mitt hjärta liksom bultar med pulserande frågetecken.. Efter ett tag så skulle han åka, jag fick en kram och sen försvann han ut genom dörren med en kommentar att "detta är ju så jävla kört" eller nått liknande varpå jag sprang efter honom och bad honom komma in och prata.

Han gjorde det, och det kändes som det bästa snacket vi haft sedan alla problem började.
Han ville inte flytta tillbaka in här rakt av, och vi kom överens om då borde han ta en lägenhet. Kändes ok för mig med. Vill inte att han ska må dåligt i husbilen och tror inte att det skulle funka om han bara kom tillbaka hit utan att vi försökt att lösa nått. Sen sa han två saker som stört honom undertiden som vi levt ihop.

Att jag och sonen ofta satt med med datorer i knät när vi tittade på tv, och att jag ofta pratade i telefon i bilen. Ok, jag håller med om båda två! Men datagrejen är ju mkt pga att han kom hem från jobbet och gick och la sig och sov i typ 2-3 timmar eller hela kvällen. Och såklart, sitter jag själv framför tv´n så varför inte ha datorn i knät? Sen kunde jag såklart ha lagt bort den de gånger han kom ner men samtidigt så känns det ju som att "jaha, nu passar det..".
I alla fall i slutet. Men visst jag har massor jag kan ändra på, men det hjälper ju om man inte behöver vara tankeläsare..

Efter vi pratat så kändes allt mkt bättre, fast att jag var ledsen. Men det kändes verkligen som om vi kunde sakta men säkert kunna börja nysta i allt som hänt och hitta tillbaka till nått..

Men så kom det ett mail idag. Han vill skiljas. Av alla möjliga anledningar. Han tycker inte att vi ses.. ??? Hmm, vem är det som inte vill ses undrar jag!! :(
Han skrev återigen att jag hade haft engelsmannen hemma i vårt hus, vilket är ljug och att han kunde ju inte veta hur mkt jag träffat eller talat med honom. Fast det vet han ju för han har ju varit här inne och läst.. Men grejen är ju att det där är bara ursäkter för att han inte vill. Tror inte han läser här igen och gör han det så skiter jag i det! Läs du! Har inget att dölja!

Tror inte för ett ögonblick att han tror att jag faktiskt gjort nått med engelsmannen, eller att jag hållt på och prata med honom osv. Jag har förklarat och varför skulle jag ljuga? Jag gör väl vad faan jag vill när han stuckit? Precis som han gjort!! Jag behöver inte ljuga för jag har inget att skämmas för. Har inte gjort nått fel!

Han skrev att han var så trött på att vara med och betala räkningar.. Och hur kunde det vara så mkt i räkningar? Har lust att skrika att "Ja, om du hade visat nått enda litet intresse så kunde jag ha visat det! Varje jävla krona!" Undrar om han kan visa var alla pengar han bränt sedan han flytta har tagit vägen.. Ner i halsen och ut i nån jävla buske nånstans! Men det är upp till honom.

När man bråkar om pengar har det egentligen ingenting med pengar att göra. Detta handlar inte om pengar. Detta handlar om att han inte älskar mig längre, och att han vill skjuta över allt på mig. Men visst, jag kan inte sjunka längre ner så visst.. dumpa lite till!

Jag måste bara komma ihåg att jag klarar mig. Jag är bränd, men jag reser mig igen. Jag har gjort det förut. Jag kan inte förstå hur jag var så lycklig och allt gick åt skogen. Vägrar att vara den enda som tar på mig skuld för det. Men vems fel det är spelar ingen roll. Jag får bita ihop. Renovera lite. Både huset och mig själv. Börja om. Damma av mig och se vad som finns kvar. Hoppas att jag finns kvar nånstans därinne. Just nu är det så svart. Men jag är inte en svart person. Jag är röd, av kött och blod med fel och brister.

Hoppas nån annan kan älska mig. Med fel och brister. I nöd och lust. Jag behöver inte nån som bara älskar mig i lust. Lust är lätt. Nöd är svårt. Trodde inte jag skulle stå ensam in nöden när vi hade varandra. Men vi hade inte varandra. Han hade mig, jag hade inte honom!

Kram! / Tulo

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


hj: (30 sep 2010 08:36)
Du fixar det här. Stor kram!

steinway: (30 sep 2010 09:16)
<3

Aurora: (30 sep 2010 09:51)
Det han sa och skrev är enbart petitesser, inget går upp emot det helvete och den ovisshet som han låtit dig genomleva de senaste månaderna. Du klarar det här! Kram

eMissen: (30 sep 2010 09:56)
<3

Tintomara: (30 sep 2010 10:13)
Tröstekram! Vi ses senare!

lycklig: (30 sep 2010 13:50)
<3

Princess: (30 sep 2010 15:59)
<3

kummin: (30 sep 2010 22:33)
Det är sorgligt att läsa. Jag hoppas på bättre saker åt dig.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

522 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Tulo en ros

Tulos senaste Ord

» Snart går planet..
7 sep 2017 22:09
» Pappa är nu min ängel..
27 aug 2017 17:20
» Somewhere over the rainbow..
15 aug 2017 12:14
» Mitt i stormens öga.
8 aug 2017 14:07
» Han har åkt igen..
27 jun 2017 23:08
» Min pappa..
22 jun 2017 19:08
» This ain´t my first rodeo..
23 maj 2017 13:02
» Många mil blir det..
24 mar 2017 21:37
» Nytt år..
31 jan 2017 15:27
» Världens bästa..
14 dec 2016 18:08
» Om man visste..
29 okt 2016 21:41
» Vad gör jag här?
5 sep 2016 18:26
» Imorgon är det måndag.
31 aug 2016 22:10
» 2007
25 aug 2016 19:56

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::