vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Tulo

Vad vill han? Och vad vill jag?

30 aug 2010 12:19
Har inte kunnat skriva här på ett tag. Har väl inte riktigt vetat hur jag ska sätta ord på det som händer. Men nu ska jag försöka i alla fall..

Mannen bor fortfarande i husbilen, i en stad 5 mil bort. Han har gjort det nu i snart 6 månader. Sedan den 13 mars närmare bestämt. Han verkar vakna lite sakta ur sin depression och det är jag ju glad för såklart. Han har en av våra hundar med sig och jag tror att hon har hjälp honom jättemkt.

Under sommaren har jag försökt att inte tänka på detta med seperationen, mår ju bara dåligt när jag gör det. Förvirrade känslor är ju bara förnamnet. Jag har träffat nya vänner, varit ute och dansat, umgåtts med mina killkompisar och haft en bra sommar. Saknat min son som mest varit hos sin pappa, men eftersom han inte kan vara där så mkt på helgerna när det är skola pga avståndet så är det ju så att han vill passa på och jag förstår det.

Sonen och jag var och firade mannens födelsedag och när vi sitter där i solen så kommer vi in på hur livet är på campingen, och då säger jag för att känna honom på pulsen lite grann att "du kan ju inte bo i husbilen i vinter gärna.." varpå han svarar att "Jodå, det går jättebra. Man får till och med duscha gratis under lågsäsonen."
?????????????????????????? Behöver väl knappast säga hur det kändes att höra det? Jag tänkte för mig själv att, han tänker verkligen inte komma tillbaka..

Sen någon vecka senare så var han hemma hos mig och skulle hjälpa mig med några saker och vi gick ut och åt lunch ihop. Gick i lite affärer och han var mkt mer sig lik än vad han varit på länge. På kvällen skulle jag ut med kompisar och när jag sitter på förfesten får jag plötsligt ett sms ifrån honom som undrar om jag läst min mail.
Jag svarar att nej det har jag inte gjort. Går in på mailen via mobilen och läser att han har några frågor. Hur jag tyckte det var när vi hade umgåtts under dagen. Om jag saknade honom och om jag varit med någon annan under tiden vi varit isär.

Jag ringer honom för jag inser ju att jag inte kan sitta och skriva ett svar på min mobil mitt på en fest, men surprise.. Då svarar han inte utan bara trycker bort mig. Ringer flera gånger men utan att han svarar.
Skickar då ett sms där jag undrar varför han inte svarar. Då får jag tillbaka att "Du bryr dig ändå inte du är ju partybabe nu."

Flera upprörda sms följer och han skriver att nu ska han minsann ta ut skilsmässa och skaffa lägenhet. Jag svarar att jag tycker han är orättvis, hade han trott att jag bara skulle sitta hemma ensam och vänta. Tillslut kryper det fram att han "bara vill hålla om mig och att allt ska vara som vanligt igen". Jag avslutar med att skriva att vi får prata om detta när han är nykter och sov gott..

Sen sökte jag honom i 3 dagar. Utan framgång då han antingen tryckte bort mig eller struntade i att svara. Under tiden blev jag getingstucken av en jordgeting och fick åka akut till sjukhuset för jag kunde inte andas. Inte ens då svarade han..

Han svarar slutligen på sms att han tar hand om hundarna om jag inte får åka hem på kvällen..

Förra helgen skulle han ut med en av våra gemensamma kompisar och han frågade om han fick sova här efteråt. Jag svarade ja. Skjutsade honom och hämtade honom sen när han var full. Väl hemma så vill han krama och gosa och jag bara känner ångest. Jag kan INTE gulla och gosa när så mkt är outrett. Jag försöker få honom att prata, och lite får han ur sig men långa stunder är han bara tyst och säger ingenting. Jag märker ju hur plågad han är av att inte kunna förmedla sig, men det ändrar inte att jag behöver höra honom förklara hur detta kunde ske.
Jag sa att jag trodde att han behövde gå och få hjälp och prata med nån, han sa att det trodde han med. Han sa att han älskar mig, och jag sa att jag är glad att han sa det men jag behöver känna att han gör det..

Jag ber honom också om att börja höra av sig. Han har inte ringt mig EN ENDA GÅNG på 6 månader, utan att jag ringt först! Däremot har han stängt av mig mer gånger än jag kan räkna.

Och i förra veckan när jag ringde så frågade jag om han skulle gå och prata med nån.. Då fick jag till svar att han "funderar på det". Ett steg framåt och tre tillbaka.. :(

Vet inte om jag kan få tillbaka mina känslor för honom. Jag klarar inte av att bara låta honom flytta hem och låtsas som inget har hänt. Jag behöver att han reder ut vad som pågår inom honom så det kan läggas till ro och inte detta upprepas igen om nått år eller två.. Man kan ju självklart aldrig garantera att sånt inte händer, men om han inte ens vet själv varför detta hände nu så är det ju givet att det kommer komma tillbaka förr eller senare anser jag..

Vet inte hur länge jag orkar med att ha det såhär. Känner att jag tycker synd om honom, men vet inte om det är nån anledning att försöka göra våld på mig själv. Känns nästan som det är det jag behöver göra, för han verkar ju inte göra nått för att tillmötesgå mina behov just nu..

Gissa om han har ringt sedan vi pratade och jag bad honom om det? Nej.

Vad gör jag?
Kram/ Tulo



Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Bonita: (30 aug 2010 19:51)
Du ska inte be honom flytta hem för att du tycker synd om honom. Absolut inte. Det kan du fundera på att göra först då du känner att han gjort det du tycker krävs för att du ska få förtroendet för honom tillbaka. Då först kan du börja känna efter om kärleken finns kvar och om det finns en grund att börja om på. Som det ser ut nu är det väldigt lätt att säga, glöm honom. Du är singel nu. Skapa dig ett nytt liv. Ett bra liv. Så väldigt lätt att säga när man inte har hela bilden och inte känner någon av er. Kanske har jag alldeles fel. Kanske har jag fått alldeles fel uppfattning. Men det är den omedelbara tanken som dyker upp när jag läser din text. Och skulle jag var helt ute och cykla, sägs det ändå med omtanke och hopp om att du snart känner att du vet vad du vill och vad du ska göra.

kram

Enbär: (30 aug 2010 20:22)
Jag håller med Bonita. Att du tycker synd om honom betyder inte nånting mer än att han är i en beklagansvärd situation och att det ÄR synd om honom för det. Dina känslor är borta, för gott eller för en tid, men du bryr dig fortfarande om honom, så tolkar jag status. Räcker det verkligen för att du ska släppa in honom i ditt liv och i ditt hjärta igen?
Han kommunicerar bara när han är berusad, och struntar i dig för övrigt. Det är precis som att du vore ensamstående när det gäller allt praktiskt, till och med nödsituationer. Han lägger på luren när du ringer. Han vägrar låta dig få veta någonting. Det är jättehemskt och tråkigt, men akta dig för att försöka igen om han inte tar emot professionell hjälp. Och till dess tycker jag (som utomstående som inte har hela bilden, utan bara min egen bild av din situation byggd på mina tolkningar av vad du berättat) att det ska vara slut mellan er!! För din skull! Du ska inte behöva lida ännu mer än du redan gjort. Han ger intrycket av att vara otroligt instabil.

kummin: (31 aug 2010 10:19)
Det viktigaste är att han pratar med någon. Depressioner går sällan över av sig själva, och på det du skriver låter det som om han kan behöva både samtal och antidepressiva.

Du har försökt få honom att söka vård, men det har gått så lång tid och han har stretat emot så länge att du nog inte kan göra något för honom nu. Han måste söka sig dit själv. Framförallt om han drabbas av cykliska depressioner. Om det har hänt förut borde han dels ha sökt hjälp då, och dels berättat för dig att det kunde komma att hända igen i framtiden.

Depressioner är läskiga saker. De förändrar en människa till oigenkännelighet och påverkar alla i hens omgivning. Om han kan ta sig i kragen och erkänna och behandla problemet behöver det inte vara slut mellan er, men som det är nu kan ni inte fortsätta. Det här är inte bra för någon.

kram

Tulo: (2 sep 2010 10:03)
Tack alla för kommentarerna! Det är ju precis så jag känner.. Han måste ta hjälp, och han måste reda ut saker innan det kan bli tal om att han ska komma hem igen. Att det blir höst och regn och därmed värre att bo i husbil är ju faktiskt inte mitt fel. Jag bad honom inte att lämna mig och nu får han leva med de val han har gjort. Ska försöka fortsätta vara stark i min känsla att detta är det är det rätta, och era kommentarer gjorde det lite lättare! TACK! <3

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

568 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Tulo en ros

Tulos senaste Ord

» Mitt år i backspegeln.
28 dec 2023 08:51
» På torsdag bär det iväg..
13 aug 2023 12:17
» Husbil och funderingar.
7 jun 2023 10:58
» Hur svårt ska det vara?
2 dec 2022 23:39
» Han som jobba på NASA..
8 jun 2022 23:19
» En sista natt.
8 aug 2021 01:03
» Varför är jag rädd?
15 jul 2021 22:03
» Dos 1 -check.
20 maj 2021 11:02
» Snart vet jag.
11 maj 2021 20:59
» Hej mitt i natten.
1 maj 2021 00:31

Dagens namn: Jonas, Jens
:: reklam ::