Tulo
Vad vill han? Och vad vill jag?
30 aug 2010 12:19Har inte kunnat skriva här på ett tag. Har väl inte riktigt vetat hur jag ska sätta ord på det som händer. Men nu ska jag försöka i alla fall..
Mannen bor fortfarande i husbilen, i en stad 5 mil bort. Han har gjort det nu i snart 6 månader. Sedan den 13 mars närmare bestämt. Han verkar vakna lite sakta ur sin depression och det är jag ju glad för såklart. Han har en av våra hundar med sig och jag tror att hon har hjälp honom jättemkt.
Under sommaren har jag försökt att inte tänka på detta med seperationen, mår ju bara dåligt när jag gör det. Förvirrade känslor är ju bara förnamnet. Jag har träffat nya vänner, varit ute och dansat, umgåtts med mina killkompisar och haft en bra sommar. Saknat min son som mest varit hos sin pappa, men eftersom han inte kan vara där så mkt på helgerna när det är skola pga avståndet så är det ju så att han vill passa på och jag förstår det.
Sonen och jag var och firade mannens födelsedag och när vi sitter där i solen så kommer vi in på hur livet är på campingen, och då säger jag för att känna honom på pulsen lite grann att "du kan ju inte bo i husbilen i vinter gärna.." varpå han svarar att "Jodå, det går jättebra. Man får till och med duscha gratis under lågsäsonen."
?????????????????????????? Behöver väl knappast säga hur det kändes att höra det? Jag tänkte för mig själv att, han tänker verkligen inte komma tillbaka..
Sen någon vecka senare så var han hemma hos mig och skulle hjälpa mig med några saker och vi gick ut och åt lunch ihop. Gick i lite affärer och han var mkt mer sig lik än vad han varit på länge. På kvällen skulle jag ut med kompisar och när jag sitter på förfesten får jag plötsligt ett sms ifrån honom som undrar om jag läst min mail.
Jag svarar att nej det har jag inte gjort. Går in på mailen via mobilen och läser att han har några frågor. Hur jag tyckte det var när vi hade umgåtts under dagen. Om jag saknade honom och om jag varit med någon annan under tiden vi varit isär.
Jag ringer honom för jag inser ju att jag inte kan sitta och skriva ett svar på min mobil mitt på en fest, men surprise.. Då svarar han inte utan bara trycker bort mig. Ringer flera gånger men utan att han svarar.
Skickar då ett sms där jag undrar varför han inte svarar. Då får jag tillbaka att "Du bryr dig ändå inte du är ju partybabe nu."
Flera upprörda sms följer och han skriver att nu ska han minsann ta ut skilsmässa och skaffa lägenhet. Jag svarar att jag tycker han är orättvis, hade han trott att jag bara skulle sitta hemma ensam och vänta. Tillslut kryper det fram att han "bara vill hålla om mig och att allt ska vara som vanligt igen". Jag avslutar med att skriva att vi får prata om detta när han är nykter och sov gott..
Sen sökte jag honom i 3 dagar. Utan framgång då han antingen tryckte bort mig eller struntade i att svara. Under tiden blev jag getingstucken av en jordgeting och fick åka akut till sjukhuset för jag kunde inte andas. Inte ens då svarade han..
Han svarar slutligen på sms att han tar hand om hundarna om jag inte får åka hem på kvällen..
Förra helgen skulle han ut med en av våra gemensamma kompisar och han frågade om han fick sova här efteråt. Jag svarade ja. Skjutsade honom och hämtade honom sen när han var full. Väl hemma så vill han krama och gosa och jag bara känner ångest. Jag kan INTE gulla och gosa när så mkt är outrett. Jag försöker få honom att prata, och lite får han ur sig men långa stunder är han bara tyst och säger ingenting. Jag märker ju hur plågad han är av att inte kunna förmedla sig, men det ändrar inte att jag behöver höra honom förklara hur detta kunde ske.
Jag sa att jag trodde att han behövde gå och få hjälp och prata med nån, han sa att det trodde han med. Han sa att han älskar mig, och jag sa att jag är glad att han sa det men jag behöver känna att han gör det..
Jag ber honom också om att börja höra av sig. Han har inte ringt mig EN ENDA GÅNG på 6 månader, utan att jag ringt först! Däremot har han stängt av mig mer gånger än jag kan räkna.
Och i förra veckan när jag ringde så frågade jag om han skulle gå och prata med nån.. Då fick jag till svar att han "funderar på det". Ett steg framåt och tre tillbaka.. :(
Vet inte om jag kan få tillbaka mina känslor för honom. Jag klarar inte av att bara låta honom flytta hem och låtsas som inget har hänt. Jag behöver att han reder ut vad som pågår inom honom så det kan läggas till ro och inte detta upprepas igen om nått år eller två.. Man kan ju självklart aldrig garantera att sånt inte händer, men om han inte ens vet själv varför detta hände nu så är det ju givet att det kommer komma tillbaka förr eller senare anser jag..
Vet inte hur länge jag orkar med att ha det såhär. Känner att jag tycker synd om honom, men vet inte om det är nån anledning att försöka göra våld på mig själv. Känns nästan som det är det jag behöver göra, för han verkar ju inte göra nått för att tillmötesgå mina behov just nu..
Gissa om han har ringt sedan vi pratade och jag bad honom om det? Nej.
Vad gör jag?
Kram/ Tulo