Tulo
Slutet av oktober, it is!
16 maj 2010 14:42Ok, jag orkade inte längre. Kände hur det bara fick vara nog, all denna ovisshet höll på att driva mig till galenskap. Jag brukar alltid säga att jag klarar vad som helst, utom att förlora min son. Jag vet att det är så. Men jag klarar mig sämre när jag inte vet vad jag har att rätt mig efter. Och nu gick det inte längre..
Efter jag skrev sist så ringde jag till den kvinnan som jag gått och pratat hos i omgångar. Först när "angivaren" angav mig och hela världen rämnade. Sen har jag haft kontakt med henne nu. Jag ringde henne i veckan och vilken lättnad det var att hon fortfarande var där. Hon gick i pension samma dag som jag ringde men jag hann.. Vi pratade länge och tillslut sa hon till mig att "du pratar hela tiden om hur det ska bli för honom, hur han ska klara sig, vilka relationer han ska kunna gå vidare med osv, osv. Du måste börja tänka på DIG och hur du klarar dig! Det måste vara ditt fokus, inte hur han har det!"
Jag vet ju att flera sagt det till mig, men på nått sätt så förstod jag det nu. För hon hör ju inte mig babbla dag ut och dag in om saker utan hon hör bara det som jag tar upp som viktigt. Och det var om och om igen hur han har det. Faktum är ju det att jag kan inte påverka honom, inte få han att må bättre, jag kan inte hjälpa någon som inte vill hjälpa sig själv än mindre få hjälp av någon annan!
Det har egentligen inte så mkt med att göra att jag älskar honom som "min man" utan att jag älskar ju honom som människa och det gör jag ju med många. Men jag måste skifta fokus! Hon sa också att för mig att ge honom utrymme i 2 månader, fått honom att gå till doktorn även om han inte var ärlig när han väl var där, osv.. Gjorde att hon tyckte att jag verkligen försökt att ge honom chansen att reda ut sin situation och jag behövde inte anklaga mig själv för den saken.
Sen hade jag min syster här, hon sa precis samma sak. "Sluta bry dig så jävla mkt om hur han har det hela tiden" var väl inte exakt ordagrant samma men ändå.. ;)
Och när hon åkt ringde jag mannen och sa att antingen tar vi en 6 månaders separation och ser hur vi står efter det är över. Pratar ingenting om oss, eller vårt förhållande under denna tiden utan bara det som vi måste gällande hus, hundar och hem eller också skiljer vi oss. Vi valde separationen.
När vi la på kom det en djup avgrundssuck från tårna tror jag, som upprepades säkert 30 gånger den dagen. Det kändes som jag kunde andas igen och ett lugn kom över mig. Nu är det såhär. Vi får se vad som har hänt i våra liv i oktober och vill vi försöka igen då gör vi det, har vi hittat andra eller vill vara själva då är det också ok. Men jag behöver inte oroa mig över att göra av med några hundar i en hast, eller nått annat ekonomiskt heller utan bara ta hand om mig, min son och alla djuren. Försöka ha så roligt som möjligt och sen se var vinden bär.
Dagarna efter har varit sköna. Jag hade verkligen inte orkat med ovissheten mer. Jag kanske inte är så stark som jag tror.. Men jag kommer vara stark nog! Det är jag säker på!
Kram/Tulo
