vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

Tulo

Do you have any weapons??

18 jun 2008 01:19
Gissa om jag höll på att dö när sonen vid incheckningen till USA plötsligt svarar -JA!! på denna fråga..

För att börja från början så startade måndagen med att jag vaknade med typ ett plommon i halsen.. Det var ju dags för begravning av kusinernas pappa och eftersom jag skulle sjunga va det ju urusel timing att få halsont! :-(

Efter en 45 minuter i stekande varm dusch så va jag bara marginellt bättre. Plötsligt när hundarna hade fått gå ut till hundgårdarna så låter det som ett dån i hela huset.. HAGEL!! Jag springer till fönstret och ser att alla utom gammelfarfarhunden, som är sååå envis och aldrig skulle gå in att lägga sig utan hellre sitter och hoppas på att vi ska se honom i hans misär och komma ut och hämta honom, har gått in och lagt sig.
Eftersom han satt under tak så fick han faktiskt sitta kvar, jag hade panik att hinna i tid till begravningen.

När kantorn började spela det första stycket och jag hör att det är sången TRO som Marie Fredrikson har gjort, höll jag på att smälla av!! "Hur ska jag kunna låta bli att bli rörd/ledsen när hon spelar den??!" tänkte jag och kämpade febrilt med att inte låta varenda textrad rulla igenom huvudet.

Sen va det dags för min sång, Vem tänder stjärnorna, och det gick bra men det var verkligen en kamp att koncentrera sig på sången och inte på allt det där jobbiga. På kistan satt ett foto av pappan mitt i livet, innan all sjukdom och kamp och framför kortet ett par små ljus som brann så fint.
När jag sjöng tittade jag ner och såg stenen som låg framför kortet, det va samma sten som pappan haft på sitt rum på Hospice och det stod "älskade pappa" på den.. Jag kände hur jag nästan började darra av rädsla att börja lipa mitt i allt, och det var en lättnad när det var klart.

Satte mig i bänken och tårarna bara strömmade ner för kinderna, men då gjorde det ju inget tack och lov!
Hela begravningen va fantastiskt fin och musiken passade jättebra. Hans dotter grät och grät och sonen kämpade tappert för att hålla allt inom sig och lyckades. Tyvärr kanske..

Vi åkte till en släkting efteråt och åt och efter en stund blev det även glada skratt.
Vidare hem och in med sonens packning i bilen och sen ner mot flygplatsen. Dom skulle flyga ifrån Kastrup och sent sent på kvällen nådde vi hotellet i Malmö.
Hela parkeringen (!!) va fylld av små kaninungar med föräldrar som obekymmrat hoppade runt när vi bar ut väskorna.

Efter bara ett par timmars sömn va det dags att gå upp och åka vidare till Danmark.
Dom va tvungna att checka in 3 ½ timme före avgång och när vi kommer fram så kommer en kvinna från flygbolaget och spänner ögonen i pojkarna och börja ställa frågor.

-Var kommer ni ifrån?
-Vem ska ni till?
-Har någon okänd kontaktat er här eller de senaste dagarna? osv osv osv..
Våra killar som ju är väldigt noga med att svara sanningsenligt sa att väskan hade dom packat med sina mammor osv.
Sen kommer frågan:
-Do you have any weapons, knifes or guns or any other tool that can be used as a weapon agains other people on your person or in your bags? Och vad säger sonen??
-Yes, I have butterknifes..
(vilket lät precis som pocketknifes när han uttalade det)
-You have knifes??? säger tanten ungefär samtidigt som jag bara helt chockat säger
"Har du knivar med dig?????"
-Ja, smörknivarna till faster..

Vad han menade, det lilla livet, var de slöjdade smörknivarna (ni vet i trä) som vi köpt med till fastern och som låg djupt ner i väskan som skulle checkas in..
Jag höll på att smälla av och det gjorde även flygbolagskvinnan att göra innan dess att jag fick henne att förstå vad det var.

Ja, ja.. Ett gott skratt fick ju jag och hans andra faster oss på vägen tillbaka när vi tänkte på detta. Och nu drygt 16 timmar senare har jag precis hört att sonen träffat faster nr2 och allt gått väl.

Dom klarade av bytet i Atlanta på egen hand och verkar ha tagit hela äventyret med lugn och ro.

Håll nu tummarna gått folk att dom får en härlig semester, att kusinen får en dos av glädje mitt i all sorg, och att jag snart har min goda, duktiga kille hemma igen!
Kram/ Tulo


Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Teas: (18 jun 2008 10:30)
smörknivar,, =)

Tintomara: (18 jun 2008 13:45)
Gullplutten!
Hoppas de får det härligt därborta båda två.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

528 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge Tulo en ros

Tulos senaste Ord

» Ett år utan pappa..
16 aug 2018 00:21
» Olja och vatten.
25 maj 2018 18:42
» Lördag.
24 mar 2018 13:05
» Sorg.
17 mar 2018 12:49
» Sorgen efter pappa..
14 jan 2018 13:07
» Snart går planet..
7 sep 2017 22:09
» Pappa är nu min ängel..
27 aug 2017 17:20
» Somewhere over the rainbow..
15 aug 2017 12:14
» Mitt i stormens öga.
8 aug 2017 14:07
» Han har åkt igen..
27 jun 2017 23:08
» Min pappa..
22 jun 2017 19:08
» This ain´t my first rodeo..
23 maj 2017 13:02
» Många mil blir det..
24 mar 2017 21:37

Dagens namn: Sibylla
:: reklam ::