Tintomara

Be om hjälp

7 mar 2014 01:25
Alltid när jag vet att jag måste åka in till centrum tänker jag att jag ska till att undvika rusningstrafiken - det är nån halvtimme eller så som det är som värst. Varje gång blir det just då jag kommer iväg... i dag berodde det på att en kompis från italienskakursen ringde och vi har inte setts på hela denna terminen så det tog lite tid att prata ifatt, liksom.
Annars undviker jag att åka in till centrum. Det är lite dyrare att handla i butiken härute, men inte mycket. Och det går så mycket fortare för parkering finns precis intill och butiken är så mycket mindre än Coop och ICA och de där. (Bra för min fot också.) Och då behöver jag inte vara borta från Älsklingen så långe heller.
Det var det jag skulle komma till.
Den allt högljuddare kören av "du måste ta hand om dig själv också" har tagit skruv och jag har kontaktat vår biståndsbedömare. Jag tycker i o f s att vi fått mycket hjälp redan, men det behövs mer. (Vi har nu städning varje vecka, tvätt varannan, duschning av Älsklingen varannan dag samt diverse hjälpmedel som rullator, larm, hiss mm.) Han stelnar till så mycket, snart kan han inte röra sig alls om det ska fortsätta så här! Så någon som kommer och gör lite enkla rörelser med honom och tar ut honom på korta promenader vore bra. Jag törs inte, för jag kan ju inte få upp honom om han ramlar, och utanför tomten funkar inte larmet. Och jag ska använda avlösarservicen också. Att jag inte gjort det redan beror mest på att jag varit så himla förkyld att jag inte velat/orkat ta mig nånstans. Vill ju inte smitta ner vännerna och släktingarna heller.
Men nu verkar det äntligen gå åt rätt håll, bara ögoninflammationen vill ge med sig så...
Jag märker ju på alla vi råkar att de tycker jag drar ett stort lass. Men det är ju inte mig det är synd om! Jag är ju frisk! (Jämförelsevis.) Och nu förstår jag pappa så bra. Syrran och jag tyckte att han slet för hårt och inte bad om hjälp eller tog sig ledigt nog under den tid som han skötte mamma. Och nu är jag där själv...Sjukgymnasten, som var hemma hos oss idag för att göra en bedömning av vad Älsklingen kunde klara av, sa till mig att fem procent av anhörigvårdarna har vett att be om hjälp i tid, de andra gör det när det redan är för sent. Han tyckte att jag skulle se till att höra till de smarta fem procenten! Så visst, jag ska ta emot hjälp och ta hand om mig själv lite. Jag känner ju att oron börjar tära. En natt vaknade jag av att jag hade ont i bröstet, just där hjärtat sitter. Men jag drack lite vatten och la mig igen, och det släppte. Men det var kanske ett varningstecken i alla fall.
Det som jag själv tycker är allra konstigast är att jag ju egentligen inte är nån vårdande personlighet. Jag har alltid velat ha mycket egentid och älskat att vara ensam. Nu är jag aldrig ensam längre utom när jag åker och handlar. Men det går så bra så, märkligt nog. Människodjuret är anpassningsbart, det är väl därför vi tagit över jorden antar jag.

Tillbaka till sidans topp