Tintomara

När jag fick barn IV

16 mar 2011 20:59
Ja, saker och ting hade ju ordnat sig fint. Bröllopet var avklarat, lägenheten möblerad, grejor till babyn kom från olika håll, och även om vi hade det lite knapert mellan varven så skulle jag ju få ett jobb med hyfsad lön efter studierna, så det var inget som bekymrade oss direkt.
Jag trivdes i Göteborg, fast längtade efter min man. Men vi sågs på helgerna, och pratade i telefon ibland. Jag hade fullt upp med pluggandet och lite stillsamt nöjesliv med studiekamrater då och då. Förlossning och sånt var jag inte det minsta orolig för. Det är en av fördelarna med att få barn ung, man tror att allt ska gå bra, och det gör det ju också nästan jämt! Inte visste jag att barnet kunde få ryggmärgsbråck om man inte ätit ... ja, vad det nu är man ska äta. Ja, så klart visste jag att det fanns medfödda handikapp och sjukdomar... men sånt hände ju inte mig. Jag tänkte nog helt enkelt att om Vår Herre nu hade sett till att jag blev med barn så såg han väl till att jag kunde klara av det också! (Och visst gjorde han det!) -Ja, för att nån högre makt hade sitt finger med i spelet var ju helt klart. Vi hade ju inte planerat att skaffa barn förrän jag var klar med studierna!
Jag hade några tentor kvar när jag tog mammaledigt och for hem för att vänta på babyn. Men dem skulle jag göra till hösten. I mitten av april skulle det bli, och jag gjorde min sista tenta 30 mars.
Dagarna blev inte långa. Det var mycket pysslande med hemmet, mycket grejande med babykläder och babysaker, lunch till mannen varje dag ( han jobbade i kvarteret intill) och en del umgänge med svärföräldrarna och mannens bästa vän och hans fru. Men jag saknade mina egna, jämnåriga vänner! Jag skrev massor av brev till dem, och de till mig förstås. (Brev, det var en sorts mail som man skrev med penna på papper och stoppade i kuvert, skrev adress på framsidan och satte på frimärke och lade i postlådor, vilka fanns överallt. Så delades de ut nästa dag till adressaten.)(Telefon hade vi men det var dyrt att ringa rikssamtal, och vännerna var inte så lätta att nå heller, spridda på olika håll i hyresrum eller studentlägenehter.) Jag var också hemma hos föräldrar och lillasyster några gånger under den här tiden, och det var jätteroligt. Mamma sydde och stickade till sitt första barnbarn. Jag passade på att gå till min gamla tandläkare, för jag vågade inte gå till någon ny. Eller var det en förevändning för att åka hem? Jag vet att jag tänkte på föräldrahemmet som "hem". Vännerna fick jag ju också träffa, de som inte studerade på annan ort - men de kom ju också hem till sina föräldrahem på helgerna för det mesta.
Min mans vänner, Rolf och Siv, var väl OK, men de var så vuxna och färdiga. Hade jobb och radhus och en liten son. Det var parmiddagar och utflykter, men inte kändes de som kompisar på samma sätt som Eva, Kerstin, Svetlana, Rolf, Kristina, Lena, Helena, Yvonne, Anita, Britt och Margareta... Umgänget med svärföräldrarna var intensivt. Vi sågs varenda dag - drack kaffe eller åt ihop, for på utflykter, gick och handlade - det var förstås mest svärmor och jag - och hjälptes åt med allt möjligt. För det mesta var det väl jag som fick hjälpen - jag var rätt omfångsrik nu - men när svärmor klämde handen i mangeln hjälpte jag henne och fick gengälda lite. Innan babyn föddes var det inga konflikter oss emellan som jag kan komma ihåg. Det kom sen...
Jag gick naturligtvis på regelbundna kontroller på MVC. En dag var blodtrycket för högt, och jag blev inlagd. Nästa dag var det bra igen och jag skrevs ut. Det var valborgsmässafton. Vi tog det lugnt den kvällen, men kvällen därpå gick vi på bio. Cincinnati Kd, såg vi. Detta enligt min lilla fickalmanacka för -66 som jag letat fram.
Veckan efteråt var trycket högt igen och jag lades in. Dagen därpå försökte de sätta igång förlossningen med nässpray som hette Partokon. Det kom lite värkar men de stannade sedan av och jag blev liggande på BB med magen lika stor som när jag kom dit. En annan blivande mamma var också inlagd i förtid, och vi fick dela rum. Där låg vi och väntade och hade ganska trevligt faktiskt. Vi pratade och skrattade och spelade kort, och vi spådde varann enligt pendelmetoden. Hon skulle få en pojke och inget mer barn. Jag skulle få en flicka, en flicka till och sen en pojke. (Allt stämde utom att jag aldrig fick pojken. Min man tyckte att det räckte med två, att vi skulle vara tacksamma för att vi fått två friska, fina barn och nöja oss med det. Så då blev det så.)
Fyra dagar senare gjordes ett försök till, men ungen ville inte ut då heller. Utdrag ur dagboken:
Kära Dagbok!
Det "blidde inget" i går heller. Först blev jag ilsken, sen hemskt ledsen. Men Ove kom på besök och tröstade mig. Sen ringde mor. Jag fick blommor från mor, far och lillasyster, rosor, mycket vackra. I dag känns det bättre. De får väl hålla på och försöka på alla möjliga sätt så kommer väl ungen nån gång. Det värsta är att Oves och Rolfs fågelskådarvecka kanske går om intet. Det vore hemskt synd. Mitt blodtryck var normalt idag. Tänk om dom skickar hem mig? Jag tror inte jag vill det. Då känns det som om det skulle vara alldeles omöjligt att få ungen. Här är man liksom mera i händelsernas centrum. Allt är förberett. Man ser varje dag nya små bebisar. Och hemma hade jag så trist. Ingen jämnårig väninna alls, inget att göra utom hushållssysslorna och plugget. Ja, sticka och läsa förstås, men man tröttnar på det också.
Fortsättning följer....

««

[bläddra]

»»

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress: