Tintomara

När jag fick barn II

13 mar 2011 08:56
Ja, så skulle då bröllopet stå, och brudklädd ville jag ju inte vara. Jag älskade redan den lilla ungen i magen, och att låtsas att den inte fanns... nej tack! Bröllopet skulle i alla fall stå i min fina konfirmationskyrka och middag på restaurang skulle det bli därefter. Allt ordnades av mina föräldrar. Det var inte som nu, jag minns inte ens om vi blev tillfrågade om menyn. Vi fick bestämma vad vi skulle ha på oss, och jag fick ordna knapphålsblomma till brudgummen och han brudbuketten till mig, och så ring förstås. Allt annat skötte som sagt mina föräldrar, det var så på den tiden. Jo, vilka som skulle bjudas fick vi ju vara med och bestämma.
Vad skulle jag då ha på mig? Mamma och jag for ner till Göteborg, till en bröllopsaffär av något slag vill jag minnas. Där hittade jag en rosa dräkt i thaisiden och vita konstgjorda liljekonvaljer att ha i håret. Till det sydde mamma en enkel kortärmad rundringad slät blus i vitt thaisiden och så hade jag vita skor förstås. Håruppsättningen gjorde min gamla klasskarat Margareta som numera arbetade på sina föräldrars frisersalong. Och hjälp så snyggt det blev! Håret var uppvridet till en krona liksom, med liljekonvaljerna runtom. Det kanske inte låter så snyggt, men det var det! Jag hade då mörkbrunt, nästan svart hår, (tjockt och långt) så det var fint med vita blommor i det. Jag hade en gammal underkjol, en blå liten blomma på behån, det nya var ju dräkten förstås och som lånat bar jag en guldbrosch på dräktslaget. Mitt vackra pärlhalsband (än i dag ett av de vackraste pärlhalsband jag sett) som varit studentpresent, och så enkla pärlor i örsnibbarna.
Jag hade inte fått ha några synpunkter på brudbuketten, men brudgummen hade förhört sig om färgen på dräkten. Rätt nervös var jag, tänk om han kom dragande med något trist? (Fast blommor kan ju aldrig vara trist, tycker jag nu. Men kom ihåg att jag bara var 20 år!) Men det var en av dagens överraskningar. Han hade överträffat mina vildaste förväntningar. Buketten var ganska stor, med rosor, orkidéer liljor och freesia, och liljekonvaljer, för det visste han att jag skulle ha i håret. Färgerna var vitt, rosa och lila, med mörkgröna blad, och det var så otroligt snyggt till min rosa dräkt!
Det var en ganska kall novemberdag, men jag glödde av lycka inifrån, det minns jag så väl. Det var den dittills lyckligaste dagen i mitt liv, faktiskt. Och när jag ser på foton från den dagen går det igenom helt och hållet - kanske andra inte ser det, men jag tycker att det lyser om den där 20-åringen. (Brudgummen ser också glad ut!)
Min konfirmationspräst hade avlidit, så det var den nye unge kyrkoherden som vigde oss. Fråga mig inte vad han sa, men det var säkert fint, för han var väldigt duktig och sympatisk. Och kantorn spelade och hans fru sjöng - han var min lärare i högstadiet och jag hade också tagit pianolektioner för honom, och de tillhörde mina föräldrars umgängeskrets. Det var säker alldeles utmärkt det också...
Efter middagen (rätt gissat, jag minns inte vad vi åt heller) blev det dans, och där kom överraskning nummer två! Min nye make dansade vals jättebra! Nu undrar ni förstås varför jag inte visste det! Men vi hade aldrig varit ute och dansat, inte under hela den långa tid vi känt varann (från midsommarafton året innan, och detta var november). Jag hade nog velat, men inte han. Vi hade dansat lite hemma i hans lägenhet nån gång, men det var allt. Och aldrig vals! ;-)
Nån smekmånad blev det inte. Jag hade studierna på socialhögskolan att återvända till. Men vi hade fått en större lägenhet än den etta brudgummen haft. En tvåa - och det var svårt att få lägenheter på den tiden. Många var de som gick förlovade länge och väl och väntade på att få ett eget hem. Så bröllopsnatten tillbringades där. Mina svärföräldrar överraskade oss nya sängkläder, blåblommiga täcken och kuddar och lakan som jag fortfarande har kvar fast inte använder förstås. Tacka vet jag påslakan! ( Men de fina överlakanen med spets ska nog komma till användning som gardiner eller något annat snart.)
Det första egna hemmet, ja... men det kräver nog ett eget ord, det här blir så långt annars!

Tillbaka till sidans topp