steinway

Ordvaktandet fortsätter

11 jul 2012 23:01
Precis som alla andra ord finns det många dimensioner av ordet ordvakt. Jag inser att jag ständigt vaktar ord, ord som bildar meningar som berättar om hemligheter och saker jag helst vill glömma. Med stor sannolikhet gör det mig till en i mängden, eller jag vill i alla fall tro det. Jag är min egen ordvakt, precis som han jag satt bredvid på bussen i eftermiddags. Att vakta om sina ord är viktigt tror jag, men det finns en fara med vaktandet. Det kan gå över styr.

Ibland funderar jag på vad som skulle hända om jag slutade vakta om vissa delar av mitt liv, om jag lät hela min uppväxt och tonårstid finnas i den bakgrund som jag berättar för andra. Jag vill tro att jag tror för lite om mina medmänniskor. Jag vill tro att de som står mig nära inte skulle bry sig nämnvärt, att deras bild av mig inte skulle förändras till det sämre. Det är någonstans min övertygelse, för egentligen är de saker jag vaktar om inte så speciella och stora. Egentligen var det bara så som livet var, och livet är ju som det är för alla. Kanske har jag träffat för många som liksom jag tog ut sin ilska på livet på sig själv. Kanske har jag därför ingen susning om vad som inte går att förstå. För när jag berättar att jag flyttade hemifrån när jag var femton och möts av bestörtning inser jag att det inte är läge att berätta att jag flyttade till ett behandlingshem. När vetskapen om att jag en gång varit rökare chockerar inser jag att det inte är läge att berätta att jag hatade mig själv så mycket att jag brände mig själv med cigaretterna.

Fast egentligen så låtsas jag nog bara. Låtsas att det inte är på grund av hur andra skulle reagera som jag inget säger. Att det är för att jag inte tycker att det är viktigt för någon att veta, att det inte spelar någon roll. Egentligen är det att säga att det finns delar av den jag varit, som har gjort mig till den jag är, som inte spelar någon roll. Men det låtsas jag om som att jag inte vet.

Även om min tid som ordvaktare här tar slut om några dagar tror jag att jag fortsätter att vakta om mina egna ord. I viss mån på grund av att jag vill skydda mig själv, i viss mån är jag feg. Kanske vill jag inte veta om det är så att jag duger precis som jag har varit och är. Det är enklare att undanhålla och hoppas.

Tillbaka till sidans topp