vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

simone

under pressure

20 feb 2011 18:32
det har varit skönt med två dagar i rad när jag inte gråtit ut ögonen ur mig.
sluppit gå till jobbet helt rödgråten och på ett fruktansvärt humör.

jag har till och med brutit min tystnad och hört av mig till människor (utanför jobbet) efter en vecka av obesvarade samtal, sms och mail.

på onsdag har jag utvecklingssamtal med min chef och jag står inför ett dilemma. ljuga eller vara helt ärlig. om jag ljuger blir jag förhoppningsvis lämnad ifred, ingen kommer kolla över axeln för att se vad jag gör, om jag klarar pressen, försöka lista ut hur jag mår. om jag är helt ärlig väntar två vägar mig: antingen får jag någon slags professionell hjälp eller så kommer jag (som med alla andra som varit i min situation) få ha oändliga möten med diverse människor som säger åt mig att rycka upp mig, att det är bara jag som kan bestämma hur jag mår och hur saker påverkar mig. det är så äcklig inställning, så otroligt nonchalant. de bryr sig inte om mitt, eller andras, välmående. egentligen. vi ska må dåligt men ändå sköta vårat jobb.

det är så äckligt jävla ytligt på min arbetsplats. att så fort man visar sig lite sårbar, säger emot, vågar ifrågasätta blir man satt på plats, få veta att man inte riktigt passar in. att det bara är att skärpa sig.

jag har varit där förut och jag vet inte om jag orkar med det igen. sitta med min chef som frågar personliga frågor om mitt privatliv. nej. och gud, eller vad som helst, förbjude att de skulle få reda på att jag har varit deprimerad flera ggr, då tror jag inte ens att de skulle hymla om att de skulle vilja göra sig av med mig. en kugg i maskineriet är jag. de vet aldrig när jag kan stanna, bryta ihop. vem vill ha en sådan nära sig?

det sker så mycket omorganiseringar just nu vilket innebär att det kommer bli mer arbete men mindre människor som kan utföra det. jag är rätt bra på att hantera stress, det är inte det, men när ingen uppskattning visas för att man jobbar skiten ur sig utan snarare blir tagen åt sidan för att man "ifrågasätter för mycket", då pallar jag inte längre. när jag tänker på hur mycket mer det kommer att bli att göra om några veckor mår jag illa. och tårarna börjar bränna.

jag hade aldrig tänkt att vara kvar där ändå, hade tänkt sluta. och nu, när jag inte lämnar kvar jobbet hemma längre utan mår dåligt över det så fort jag lämnar byggnaden, det är då det är dags. men tills dess, är jag kvar.

ljuga eller inte. jag vet inte.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

simone
159 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge simone en ros

simone har skrivit om

hjärta och smärta

simones senaste Ord

» i know it wasn´t time for us
2 jan 2015 16:11
» you can sharpen your knife
12 dec 2014 10:40
» sommar 2013
9 jul 2014 10:28
» allt
8 jun 2014 19:16
» ...
24 apr 2014 15:14
» kär
12 apr 2014 20:14
» hej igen
29 mar 2014 19:34
» dag 193 utan dig
10 dec 2013 11:22
» alvöron
16 nov 2013 21:35
» hej
15 nov 2013 09:21
» nattsvart
10 sep 2013 21:15
» .
6 sep 2013 21:01

Dagens namn: Helga, Olga
:: reklam ::