simone

1

10 feb 2011 11:29
jag sitter på jobbet. i min egen värld. jag hör rösterna runtomkring mig, kurret från magen.

han är snart på väg hem nu. han skickade ett sms och skrev att han lämnade kvar sin pyjamas. du kan använda den, den håller dig varm. skrev han.

jag tänker att varje gång vi ses så är det sista gången. jag har tänkt det i 3,5 år och vi fortsätter att ses ändå. trots att vi är på sådana avstånd från varandra. både fysiskt och psykiskt.

för jag irriterar mig väl ganska mycket på honom, känner inte alltid hjärtat fladdra och ropa som förr, hans beröring känns alltför bekant än ny nu.
ändå satt jag och grät igår för att han skulle åka hem nu.
varför gråter du, frågade han.
jag gråter inte, hulkade jag.
vi pratade inte mer om det.

jag är på jobbet och han är snart på väg hem, nästan en kontinent bort. kommer komma hem till en tom lägenhet. kommer använda hans pyjamas. den håller mig varm.

och jag undrar om de här 3,5 åren kommer bli 3,5 år till. jag tror inte det.
men så trodde jag ju inte på det här heller.

han åker tillbaka till sin värld och jag ska äta lunch med min favoritkollega.
när vi ses nästa gång, det vet jag inte.