vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

semla

En omöjlig ekvation

30 mar 2016 21:50
Ensammammaroker.blogspot.com beskriver det. Det som jag stångas mot, i ett större perspektiv. Kärlekskneget. LÄS!

Jag växte upp i ett sjukt ojämlikt hem och levde sedan själv i flera år med en ödmjuk, snäll man/stor kärlek med noll översittarfasoner men även noll relationskompetens. Dessutom är jag rätt säker på att han aldrig ens älskade mig. Utvecklade en allergi.

Jag vägrar att vara den enda som anstränger mig, får alltid nog när obalansen blir för stor. Känner mig helt tom, värdelös, naiv och korkad. Jag vägrar även att (oombedd) utbilda folk i hur de ska behandla mig för att jag ska stanna kvar. Hur mycket blir det värt om du inte själv känner att jag är värd det?

Jag vet att jag är extrem, jag är medveten om att mycket av det jag gör för dig är för mitt eget höga nöjes skull. Jag tycker om att _se_ folk, att klura på överraskningar, lägga saker på minnet, fixa små presenter, ge komplimanger, uppmuntra, hjälpa till, komma på olika sätt att visa min uppskattning. Jag vet att jag bryr mig "för mycket", jag begär inte lika mycket tillbaka - långt ifrån - men jag nöjer mig inte heller med NOLL ansträngning från ditt håll. Tacksamhet utan någon action alls räcker inte i längden, heller.

Jag har också växt upp med en perfektionistmamma som drog martyrkortet i tid och otid. Då HATADE jag det, hade ingen förståelse för hennes attityd. Nu, med mognad, analys och insikt känner jag i stort sett bara ömhet för henne. Och lite skuld. Vi har rört oss mot varandra. Växt upp båda två. Hon var ung. Jag var ett barn. Men martyrallergin kvarstår...

Så, jag har ingen rätt att klaga, rada upp allt jag _själv valt att göra_ för dig/er och kräva något slags balans. Äkta omtanke är ingen handelsvara, kan aldrig vara. Men jag vägrar också att låta mig dräneras. Och en relation där jag inte känner att jag kan vara som jag är och vill vara... den vill jag inte ha. Det tar ju mer energi att hålla på att avstå alla spontana omtankegester som jag VILL göra än att faktiskt göra dem, och då dräneras jag också. Förutom att tillvaron blir så trist.

Hence: jag är ensam. Alltid. Allergierna. Jag bara drar, ger ingen någon andra chans... ibland inte ens en första. Guldkanten utnyttjade min hjälpsamhet och hans glans mattades inför mina ögon och allt blev solkigt och förtrollningen är med ens bruten. Helt. Jag tror inte att han hade kunnat rädda det genom att be om ursäkt ens, men hursomhelst gjorde han inte det så det får vi aldrig veta. Han analyserade läget, sa att han var ledsen om hans handlande fick den konsekvensen (min rygg) men han uttryckte ingen ånger och bad inte om ursäkt. Nu hade jag iofs sagt att han inte behövde det... och det sa jag för att det var sant. Det behöver han verkligen inte. Han gör precis som han vill, men jag hoppades kanske att han skulle vilja försöka ställa oss till rätta och bjuda på att ödmjuka sig lite? Det ville han inte. Då vill inte jag heller. Någonting alls, faktiskt. Är det så han behandlar folk (till och med de han tycker om?) behöver han inte tycka om mig. Tack så mycket.

Min utgångshypotes är att jag tycker mer om dig än du tycker om mig. Sen krävs det ett smärre mirakel för att övertyga mig om något annat och mirakel är - som vi alla vet - rätt sällsynta. Vet inte om de alls existerar?

Jag blir väldigt sällan arg, jag har full förståelse. Jag tycker också mer om nästan alla dig än mig. Men jag orkar faktiskt inte stå kvar mitt i ett ständigt klart uttalat faktum, utöver mitt dånande självhatartinnitus. Så byebye, hejdå. Du saknar mig, säger du? Nä, jag tror bestämt att du förväxlar mig med mina ständiga ansträngningar.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Althea: (31 mar 2016 15:35)
Åh stor igenkänning. Pojkarna mekade med bilar och vi flickor fick lära oss att laga mat. Mamma var hemmafru och pappa arbetade. Det stör till det i ens huvud när man själv ska ha en relation....

norrakvarken: (31 mar 2016 20:03)
Vilken asbra text! Det är ju sorgligt & frustrerande att den här strukturen finns & att man gång på gång hakar i hjulspåren. Är det mera attraherande att åma sig för nån som kollar med ett halvt öga än nån som ser allt & applåderar? Jag fattar inte. Men framförallt fattar jag inte att den som drar fördelar av kärlekskneget inte en dag får en insikt & vill ändra mönster??
Jag läste också bloggen, det var ord på mina känslor. Blev tvungen att beställa Anna Jonasdottirs bok.
Men jag hoppas du kommer att hitta nån som anstränger sig lika hårt för dig. Du borde också få bli charmad sådär.
& det var så fint det du skrev om din mamma.
& hjärtskärande det där om att duet inte saknar dig, men dina ansträngningar. Jag fattar exakt precis helt vad du menar.



norrakvarken: (31 mar 2016 20:05)
Alltså, den asbraiga texten var din text. Blogginlägget är också superbt, men jag menade din text. Gripande, klok, sorglig, klarsynt. Antar att du är sån. <3

Ellen: (31 mar 2016 20:16)
Åh, semla! Jag läser alltid dina ord, oftast känns det som att läsa om mig själv. Du sätter ord (höhö) på ganska ungefär exakt allt.
Ville bara säga det. Tack för bloggtipset, jag har helt missat.
/Ellen som glömt sitt lösenord och inte har kunnat logga in på månaders månader.

semla: (1 apr 2016 23:47)
@althea Eller hur! I mitt barndomshem var inte sysslorna extremt stereotypt uppdelade, men min mamma hade, och har fortfarande, precis allt huvudansvar men mycket få undantag. Min pappa är i mångt och mycket ett barn... ur det hänseendet. Han är stark, snäll och intelligent men har helt låtit sig formas av en extremt curlande mamma följt av en hustru med järnkoll på tillvaron och stark vilja. Har väl aldrig kommit på tanken att ta någon granskande titt på sin bekväma position liksom? Fullt naturlig ju, för en vit man i vårt samhälle. :/

semla: (1 apr 2016 23:52)
@norrakvarken Tack så mycket känns alldeles för lite och <3 för slentriant. Tack för att du läser med snälla, skarpa ögon och får mig att känna mig sedd.

semla: (1 apr 2016 23:59)
@Ellen Tack, väldigt fint att höra. Både att du orkar läsa (känner ibland att jag inte borde lagt ut vissa "ord" som är för navelskådande och slarvigt skrivna, men tröstar mig med att det faktiskt är helt frivilligt att läsa), och för att du känner igen dig. Jag tänker att jag är konstig, ganska ofta. Det är en tröst att det finns fler som är av lite samma sort (jag vill också ha en hund). Hurra för att du är här igen, kram!

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

semla
177 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge semla en ros

semla har skrivit om

Relationer

semlas senaste Ord

» All men must run
30 sep 2017 14:07
» But why?
27 sep 2017 18:16
» Platt ljus, skarpa skuggor
20 jun 2017 16:51
» Gränslandet
25 apr 2017 02:36
» This too not true
20 feb 2017 14:00
» Klick-metoden
17 feb 2017 13:28
» Ett vrak kommer lastat
30 jan 2017 14:09
» Från- och tillvaron
24 jan 2017 13:01
» Svindlande höjder
13 jan 2017 13:22
» Livsfarlig ledning
14 dec 2016 09:33
» WTF
21 nov 2016 12:45
» Lock för öronen
31 okt 2016 14:37
» Tänk om inte
7 okt 2016 02:00

Dagens namn: Lillemor, Moa
:: reklam ::