semla

Luta sig mot väggen och vila

2 feb 2016 11:33
Har lite distans nu, till kanten. Står inte längre och balanserar på den. Fortfarande blir jag påverkad men jag blir inte drabbad. Kanske har jag upptäckt en sak, fått en insikt?

Kanske har jag blivit så rädd att misstolka omtyckande, att önskedrömma fram det, att falla för det och lita till det. Att det ska gå för fort, för lätt och leda ingenstans alls. Kanske att jag söker mig till de buttra nu? De som jag måste kämpa ett leende ur.

Jag ser ett rakt streck till mun, en stor och komplex hjärna och jag jag tänker att varje leende jag kan knixa fram måste vara mera värt än de som kommer av sig självt. Jag tänker att ett sådant fort vågar man lägga sin tillit hos, om man bara lyckas lirka upp låset. Och jag klurar, funderar, tolkar, avväger, plockar fram hela min arsenal av dyrkar och krokar och sätter igång. Och det är spännande, utmanande, fascinerande och varje liten framgång är en ljuv belöning.

Men förmodligen är det inte ett fort (till) jag behöver. Förmodligen är det en vildvuxen trädgård. Med solsken som spelar i lövverket och en liten glittrig damm och halvt övervuxna små gångar av runda, platta stenar. Taggiga hallonbuskar, slingrigt ogräs, häckar och vitmålade staket. Inte murar och kedjor och skramlande lås. Har nog av dem själv. Behöver hjälp att riva mina.