semla

Förnuft <3 Känsla = Sant

28 okt 2015 14:02
Det bästa med att ha en fånig liten besatthet är att den stjäl uppmärksamheten från det stora, eviga, för alltid gråtunga.
Kanske mitt omedvetna gör det här, drar mig till sådana här situationer. Nosar upp dem, tar mig i handen och leder mig hit: Sehär, en omöjling att distrahera dig med tills det förgör dig. Sätt igång nu, du vet hur man gör för att dra ut på det, bolla ovissheterna i luften så länge som möjligt, varken fly eller attackera. Du vet hur du förstulet, nästan omärkligt drar honom närmre men behåller ryggen fri, och du kan dessutom alla argumenten för att rättfärdiga det för dig själv. Du vet att det funkar och hur. Ännu en tur längs Kvalens Kust i snälltåget Längtanochträngtan. Seså, varsågod, stig på!
Men även om det vore så. Om det är så. Även om allt är ett bländverk, en konstruktion som något del av mig själv knåpat ihop, så är känslorna verkliga, de finns. Vilka frön de än grodde ur, vilken näring de än livnär sig på så är det det enda jag säkert kan veta: Att hjärtat bultar. Att andningen påverkas. Att han berör mig på ett sätt som få gör.
Det är dumt, förstås. Farligt, kanske fegt och rentav elakt? Egoistiskt, alldeles säkert.
Men något ska man förgöras av, och något måste man leva. Någonting måste få kännas.
Här är jag nu och såhär blev det och troligtvis leder allt bara bort men vi ska alla dö och nu är nu och sen är sen. Han påverkar mig och jag vill vara påverkbar... påverkad.
Limbo är också en utflyktsort, och längtan är också en kraft.