semla

Rustad rak och pansarsluten

8 sep 2015 09:55
Antar att det är järnvärdet som dykt, lägre än någonsin förr. Kroppen fungerar skapligt vid lågintensiva övningar men huvudet flyter omkring i ett töcken. Det är som om hela tillvaron dränks i ett lågt, ohörbart surr som ständigt fräter energi av mig i tunna, tunna skikt. Känslorna påverkas först och entusiasmen är nere på minusnivåer. För allt.
Jag tycker inte om att gå och lägga mig, normalt. Jag är aldrig sömnig när jag måste sova, och jag vet att det kommer att bli en kamp mot insomnian, tristess och irritation och sen när jag precis lyckats ringer klockan och jag är trött och måste gå till jobbet. Nu tänker jag ofta på min säng. Eller min soffa. En plats där jag kan vila. Någon att sitta intill, luta huvudet mot. Något slags hamn. (En guldkantsfamn?)