semla

Släpper inte det obefintliga taget

7 apr 2015 16:15
Hamnade mitt i en konflikt och försökte medla. Det gick ganska bra men lämnade ändå en dålig smak kvar i munnen och jag måste gång på gång påminna mig själv om att det inte på något vis är mitt fel att två personer jag tycker om inte tycker om varandra. När jag inte ville dra in fler i trasslet (de bråkiga ville inte att det skulle bli någon stor grej) sköt jag liksom bort en hel folkmassa. Det ska väl vara glömt nu alltihop, rent teoretiskt. Men jag är kvar här, bortom avståndet.

Fokus ska förstås inte vara på min känsla eftersom den i högsta grad är sekundär, men för mig är den ju här, helt nära och ganska framträdande och jag känner mig ensam i det. I den. I min orimliga känsla. "Ha det fint" avslutar jag min mycket objektiva och konstruktiva konversation om detta med den ende som frågar och jag får nästan en gråtklump i magen när artighetsfrasen inte besvaras. Trots att jag vet att det inte betyder något hade det varit fint om någon bad även mig att ha det fint. Särskilt kanske just han.

Firat påsken med idel tvåsamheter och familjer och även om det ger mig ett sammanhang gör det mig också, på ett annat plan, ännu mera solitär. På vägen hem bråkas det i bilen som jag skjutsas i och jag är lite åksjuk, lite ledsen, lite ivägen. Sitter tyst och tittar ner på Avståndet i telefonen.

Håller mig envist kvar i periferin överallt. Av egen kraft men inte vilja.