semla

Alltid jag

20 mar 2015 15:55
Jag är ju alltså så väldigt social nuförtiden. Har två nya sammanhang med mycket folk som jag delar min fritid mellan - pusslar, skyndar emellan, glömmer att vila. Det går bra, det är roligt. Det är ganska ytligt, löst umgänge och det passar mig, jag vet liksom hur man gör och jag känner mig välkomnad och inkluderad.

Det är ju det andra jag inte kan, inte vågar, inte vill. Och jag tror att det är där skon klämmer. Utanförskapet som följer mig som en skugga genom livet, aldrig går att fly, håller mig i strypkoppel. Andra människor tyr sig till varandra, bildar kluster, blir kanske rentav ihop, börjar dela förtroenden. Inte jag. Vill i hemlighet bli vald (ställer det t o m som något slags villkor) men väljer inga/ingen, gillar de flesta lite lagom, skyr närmanden och jag vill iofs gärna och ofta prata om sånt som är viktigt, men ytterst sällan om något som är mig nära och privat.

Och jag tänker på alla krossade hjärtan i världen. På alla som blivit mobbade, misshandlade, lämnade, svikna. Och som rest sig om och om igen. Kämpat vidare, vågat blotta sig på nytt, för någon ny och sedan ännu en. Jag var aldrig mobbad. Jag har aldrig blivit sviken, misshandlad, utnyttjad. Jag har vistats bland idel vackra människor med stora hjärtan och de har alltid behandlat mig väl. Jag har precis ingen att skylla på. Har inget att klaga på. Det som krossat mig är alltid min egen otillräcklighet - detta att jag aldrig är nog för någon. Att jag alltid gör dem besvikna, förr eller senare. Att det alltid slutar med att jag blir bortvald. Den ende utanför familjen som sagt sig älska mig tog tillbaka det när det tog slut. (Jag blev inte förvånad.)

Jag har kämpat och kanske är det det som är felet. Ingen orkar med någon som vill för mycket. Inte ens om en till och med kämpar med att vara lite cool är det riktigt bra. Kämp är konstlat och det märks och det är också fel.

Men jag vet inte hur man vill lite lagom, jag har ingen aning, faktiskt. Och jag är bara jag och det här är liksom hur det blir när jag är det. Hur jag än försöker blir det så. Så nu vill jag inget mer. Eller jag vill i alla fall inte vilja något mer.

Det funkar tyvärr ganska dåligt, det också.

Tillbaka till sidans topp