semla

Jamen

26 jul 2014 00:59
Du ser knappt ens på mig när vi ses, och du ler inte en enda gång när vi betar av allt kollalägetsnack. Inte ens när du berättar om hur lyckliga ni är, ler du. Och jag tänker att du är tröttsam och att jag aldrig skulle stå ut.

Men kvällen går och du blir lite full och ah, att gnabbas och filosofera med dig - allt studsar och snirklar vidare och lever. Så roligt och fint att prata så, jag saknar det. Jag saknar det! Och dessutom är du arg över att jag blivit arg = du bryr dig faktiskt och du jag får dig att skratta flera gånger och det blir så mycket mera värt när jag ser att du kämpar emot, men att jag vinner ändå.

Ja, jag önskar att det bara var vi två vid bordet (även om jag gillar C mycket också), ja, jag vill ställa följdfrågor och vara ännu ärligare och jag vet ingen som gör mig så nyfiken som du. Men det är så mycket enklare nu. Nu är du med henne, som du längtat så länge, och hoppet ligger snällt i koma och jag vill verkligen, verkligen ha kvar dig i mitt liv. Och det kan jag. Jag tror verkligen att jag kan.