semla

Förväntan är besvikelsernas slampiga morsa

15 sep 2013 02:22
Jag vet att jag är överkänslig och analyserar allt till absurditetens gräns. Du anar inte hur många gånger jag läst något av dina meddelanden, avfärdat min fåniga/omotiverade/paranoida känsla, gråtit i kudden, andats tio djupa andetag och sedan formulerat något nonchalant och gladvänligt svar. Det var därför det kändes så orättvist när jag för en gångs skull lät besvikelsen skymta fram och du avfärdade det som "tjafs". Jamen förlåt då, för att jag bryr mig och understår mig att låta dig ana det. Det här med att vara sig själv och våga blotta sig... inget säkert kort, precis.

Jag fattar ju att jag ansvarar för mina egna förväntningar på dig. Eller på mig. Jag förstår ju att det alltså var hybris att välja att tolka dig på det sättet jag uppenbarligen har gjort. För hade jag jag varit realistisk hade jag ju inte blivit besviken. Då hade jag förstått att jag självklart inte är värd bättre. För dig? För någon alls?

Jag ältar dig för att du är den sista i raden. För att jag redan var så öm i just den tån du råkat snubbla in i. Jag blir nästan aldrig ledsen längre när jag tänker på dig. Jag blir bara så jävla trötthopplösledsen när jag tänker på mig. Och eftersom jag är den enda jag kan förändra måste jag ju tänka på mig, right? Jamen hurra.

(Nästan ingen kom ihåg min födelsedag.
Jag vet att det är mitt eget fel.
Det känns inte som någon tröst.)