semla
Anthrax
2 jul 2013 16:55Jaha, och i nästan samma ögonblick som jag konstaterar att det går ju (relativt) bra det här, trillar en sorg ner från himlen och lägger sig som ett finkornigt damm över hela min tillvaro.
När jag lägger pussel med alla bitar om oss i vår kommunikation, passar ju väldigt få bitar med varandra eftersom vi aldrig vågar rota vidare i något som alls berör det. (Det har slängts ut lite fraser när vi druckit några glas, men jag viker undan när det bränns, och det gör ju du med. Vi är likasamma på så många vis.) Alltså använder jag min egna fantasi och logik och tillverkar tvåhundra bitar till och så blir det en sammanhängande bild. Som i sin tur förstås är en pusselbit som ska passa i min världs-/självbild. Och hur jag än vänder och vrider på alltihop blir bitbilden jätteovacker. Väldigt jätteovacker.
Och det är nu jag bara vill gråta och stänga alla dörrar som finns i hela världen.
Och det är liksom såhär det alltid blir.
Jag har bara haft fina vänner i hela mitt vuxna liv. Vänner och pojkvänner. Bara fina människor i mitt liv. Jag väljer bort alla andra innan något ens hunnit börja, jag vet hur man gör. Men jag måste ändå alltid gå sen, från alla fina. För det är alltid något som inte stämmer.
De ser inte på mig på det sättet jag vill att de ska se mig. Jag är inte för dem den jag vill vara för dem. Jag känner att jag snart inte längre kommer orka vara den jag vill vara för dem. Eller de behöver inte mig som jag behöver dem. Jag blir allt tröttare av att umgås, ser allt fler tecken, allt blir lite obehagligt och jag känner på mig att allt kommer att rämna när som helst. Och jag vill inte vara med när det gör det.
Fattar ju själv att det är osunt och destruktivt. Om det du gjort hittills misslyckats - gör tvärtom. Jovisst. Men det kan ju vara osunt att hänga med någon man önskar skulle bli lite kär i en också, i alla fall när denne någon (vid fler tillfällen än ett), medvetet valt bort den möjligheten och för närvarande kärar ner sig i någon helt annan - som inte är som jag på en enda fläck. Å tredje sidan är det också förskräckligt osunt och destruktivt att vara helt utan nära vänner, erimita sig i stor sett jämt och känna sig hopplös och ensam och hopplöst ensam. Och du är ju den finaste, mest närvarande jag har. Ska jag alltså knuffa bort dig för att jag tycker så mycket om dig?
Pest eller kolera. Ett finkornigt damm som tar sig in i luftvägarna. En smitta, en epidemi, en sjuka. Ett mönster av eksem som vanpryder huden. Det verkar oroväckande kroniskt, det här.
182 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge semla en ros