semla

Tack och förlåt

7 mar 2013 09:31
Det faktum att jag aldrig varit minsta lilla svartsjuk när du haft någon tjej borde kanske vara ett säkert tecken. Den informationen sitter ju jag inne med, det visste inte du. Ska jag ha dåligt samvete nu, som tackat ja till en dejt, haft riktigt roligt på den (jag gillar att prata med dig!) och dessutom dragit med dig på happenings med vänner? Det är märkligt, men ju mer jag träffar dig, desto mer tycker jag om dig, och desto mer falnar den lilla attraktion som jag tror ändå har infunnit sig i glimtar. Till mitt försvar vill jag ändå säga att jag ville ge det en chans, jag tänkte att det kanske kunde bli något. Nu ser jag hur du söker min blick men jag viker undan och det känns så elakt.
En del av mig idiotförklarar alla som är intresserade av någon som jag. En del idiotförklarar alla som inte är det. Men oavsett vilket, jag kan själv inte ens föreställa mig att ihärdigt blotta mig på det där sättet. Söka en blick som alltid viker undan. Jag är så imponerad över modet att jag finner mig själv näst intill oförskämd som inte ger någon respons - samtidigt som jag känner att det är det snällaste jag kan göra eftersom jag inte vet vad jag känner. Eftersom jag allra troligast inte vill vidare.
Jag vill gärna vilja. Jag skulle gärna falla. Så svårt att veta vad som är vad. Så svårt att förhålla sig till detta. Förhållanden - allt vi är och gör, och det svåraste som finns.