semla
when in doubt, don´t?
12 dec 2012 13:02Han har en otroligt grabbig sida, en höhö-persona. Som gärna svänger sig med brud-bira-bröst-fraser och som tycker att trailern till Ted var hilarious. När den sidan kommer fram blir jag alltid helt less. Jag känner mig som en gammal, trött, gnällig och moralfnöskig tant och vill bara vända mig bort och slippa se och höra. Och så skäms jag å hans vägnar. (Sen skäms jag över att jag skäms.)
Jag måste påminna mig om den nu när det dyker upp bilder av honom på FB. För han är ju också alldeles fin. Han är smart. Verbal. Gillar att skriva och gör det bra, skriver roliga SMS! Det är viktigt med roliga SMS. Han är kreativ och lyhörd och varm. (Han är till och med riktigt snygg på ett helt objektivt vis!) Och han gillar mig! Och när vi sitter mitt emot varandra och pratar, då finns vi. Då stretchar vi våra tankar mot varandra och vi skrattar och resonerar och fantiserar och just då vill jag alltid ha lite mer och jag saknar honom alltid när han går.
Jag tycker om honom och han har en gång ihärdigt (och förgäves) försökt charma mig. Det finns viss chans att jag har en chans, om jag antyder att jag ändrat mig i den frågan.
Men jag vet inte vem han är. Är han den roliga och tveklöst attraktiva människan han är i mitt sällskap, eller är han höhö-killen, eller är han båda? Han verkar rätt stabil och trygg i sig själv, och jag får inte intrycket att han spelar roller. Om han gör det, verkar ju det som en rätt hopplös grej att handskas med. Det är inte som att jag behöver ha någon extra att försöka lappa ihop i mitt haltande liv. Om han inte gör det, vore det hyfsat jättejobbigt att umgås i sociala sammanhang ihop. Och förstås helt orimligt för hans del att inte låstas om en stor del av hans personlighet, för min skull.
(Ja, jag vet att man inte ska tänka så långt fram vad det gäller relationer redan såhär innan den ens existerar, men 1. Jag är "gammal" och tiden går och 2. Vi behöver ju inte vara gifta för att vilja kunna umgås i lite större grupper av människor ihop.)
Jag vet inte heller vad han vill. Han har antytt att han aldrig varit kär på riktigt, och verkar avverka flickvänner på lite löpande band, sådär. Själv är jag livrädd att vara den med mest känslor i en relation igen. Och så har jag en tendens att ta saker och ting på större allvar än de flesta.
Samtidigt: Jag tänker på honom, saknar honom och längtar efter... någon. Jag känner också att jag långsamt börjar krackelera av eoner av ensamhet och klararmigsjälvfasoner.
Livet. Ett ständigt tillstånd av ängslig tvekan.
182 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge semla en ros