vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

semla

det osammanhängande

5 dec 2012 21:18
Det var en gång för länge sedan ett sammanhang där jag upplevde att jag fick en självklar plats. Där jag kände mig önskad och delaktig precis som jag var. Där jag vågade skala av mig de yttersta torrfnasiga lagren och närma mig den fulblanka, smådefekta lökens kärna lite mer.

Det var en gång för så jävla länge sedan.
Sedan gick världen under och det är en sak. Världen går ju under titt som tätt, i alla människors liv. Och så reser vi oss och går vidare, för det finns inte så mycket annat att göra.

Jag med, förstås. Det tog en massa tid och krafter, ett par ton förnekelse, en miljard tårar, hundratals patetiska dikter i svart och åtskilliga jobbiga insikter. Men nog gick jag vidare. Tog mig ut, fram. Skaffade nya sammanhang, nya vyer, nya vänner.

Ingen kan säga att jag inte tillåtit mig känna, att jag inte plöjt igenom sorgen med huvudet före. Jag känner få som kan älta som jag, och som gjorde det så länge. Ingen kan säga att jag inte rest mig igen. Att jag inte har kämpat för att räta på ryggen och komma igen.

Jag har också funderat på, och jag tror ganska bra förstått, varför allt gick som det gick. Jag har full förståelse varför folk handlat som de gjort, jag har förlåtit både mig och dem. Jag får ihop det. Det verkar sunt och logiskt och vi gjorde alla så gott vi kunde och vi är alla människor. I min hjärna står det hela helt klart för mig. Mitt hjärta har gråtit i år och år, det måste vara färdiggråtet med god marginal.

VARFÖR ÄR JAG DÅ FORTFARANDE SÅ JÄVLA BESVIKEN?
Varför pendlar jag mellan att hata mig själv för att jag aldrig någonsin räcker till och att hata de som (oavsiktligt) gjort mig illa?

Det var en gång för eoner och eoner sedan. Jag har FAKTISKT gått vidare sisådär trettiotvå gånger, men jag traskar i cirklar och varje varv hamnar jag på samma röda ruta och allt verkar bottna i att jag i och för sig är strålande bra, bara inte riktigt nog/rätt för just den här grejen/personen. Och för varje varv blir stegen lite tyngre.

Och något är ju en smula fel när jag får ett stort ishål i magen bara jag ser namnet på någon av löksammanhangsfolket. När jag bara vill sudda bort allt som har med dem att göra. Eller skrika till dem genom skärmen, spotta på displayen, berätta för dem precis hur ont det gjorde när de inte levde upp till de förväntningar jag nogsamt, egenhändigt snickrat ihop kring det som var oss. Eller aldrig någonsin låta dem få veta hur ont det gjorde.

Jag har inte tagit någon revansch.
Det är inte som om de skulle bry sig oavsett.
Det är inte som om de gjort något ont egentligen.
Det är inte som om jag inte förstod dem.
Det är inte som om jag alls gått vidare.
Eller förstår hur jag kunde gjort annorlunda.
Eller gjort mig förtjänt av något mera.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

semla
177 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge semla en ros

semla har skrivit om

Relationer

semlas senaste Ord

» All men must run
30 sep 2017 14:07
» But why?
27 sep 2017 18:16
» Platt ljus, skarpa skuggor
20 jun 2017 16:51
» Gränslandet
25 apr 2017 02:36
» This too not true
20 feb 2017 14:00
» Klick-metoden
17 feb 2017 13:28
» Ett vrak kommer lastat
30 jan 2017 14:09
» Från- och tillvaron
24 jan 2017 13:01
» Svindlande höjder
13 jan 2017 13:22
» Livsfarlig ledning
14 dec 2016 09:33
» WTF
21 nov 2016 12:45
» Lock för öronen
31 okt 2016 14:37
» Tänk om inte
7 okt 2016 02:00

Dagens namn: Klemens
:: reklam ::