semla

Förhållandena

12 sep 2019 17:50
Äsch, jag blir 13 år gammal och pladdrig och besatt p g a ovana. Glömde bort hela grejen på ett par dagar. Självklart retas han bara alternativt kör det där med alla gäster - jag lät mig bara luras p g a supertryggsnygga skogshuggarlooken och svältföddheten. Lite patetiskt, jag vet, men jag är också människa liksom. Tycker vi kommer överens om att förlåta mig, right? Right. (Nä, kan inte gå tillbaka på något som helst sätt som kan verka okrystat, men det gör inget, det är bygones nu.)

Gick på en konferens jag nästan tänkt skolka från. Massa främmande människor och jag kände mig off och obekväm vid tanken... Hade glömt att det är i sådana läger jag går hem ju? Bland lite/jätteväldigt nördiga, kantiga, smartblyga akademiker som jag kan liksom SE, peta lite på, retas lite med och ställa uppriktiga frågor till eftersom jag faktiskt tycker om att lära mig grejer (vilket säkert märks). Kände mig helt omsvärmad (på ett ickeromatiskt vis) och håvade in skratt och bekräftelse i drivor. Klickade med en knasig, ung och svassig genikille som jag munhöggs med i varje paus, presterade i fotbollsvippspel(?), en ynglingkollega vädjade om att jag skulle flytta upp till något kontor på deras våningsplan, chefen pep på chatten och tyckte att jag skulle möta upp och spela spel mitt i natten, ordföranden för hela arrangemanget verkade gilla mig och allt var allmänt peppigt och jag liksom fanns. Det var fint och jag behövde det och jag är glad att jag gick.

Sen lyssnade jag på en podd om relationer och fick aha-upplevelser och torkade förstulet tårar mitt i lunchrestaurangen nära kontoret. Jag kan förstås de bitarna av mänsklig interaktion som jag vuxit upp med, sett och praktiserat. Jag vet hur jag visar och ser till att få vänlighet och respekt, jag vet hur man ”för sig”, ställer upp och är omtänksam och tar ställning och visar civilkurage och säger ifrån och hur man säger farväl och går... Jag vet hur man presterar och är ”duktig” och lyhörd. Men jag kan ingenting om innerlighet, att trösta, gråta, gräla och förlåta, känna efter, öppna mig eller vara besvärlig, liten, be om hjälp. Fick aldrig lära mig det, och har nästan bara obehagsminnnen av sådant.

Jag tänker att jag är rätt orädd men jag är ett darrigt, skälvande ynk kring allt som har med känslor att göra. Öva, sa kvinnan i podden och jag får ont i magen av bara tanken och så tänker jag på snygga, gulliga pojkkollegan som utan omsvep gick rakt fram till mig (vi har pratat ca två gånger förut) när jag kikade i konferens-souvenirbutiken ”jag väntar på dig så kan vi gå till lunchen tillsammans” och ”kan inte du bestämma var vi ska sitta, jag tycker att sånt är jobbigt” och det var fint och jag kände mig meningsfull och liksom lite utvald och tänkte att han som jag tycker verkat så rätt och lugn är såpass osäker? ...Men det han gjorde skulle ju jag aldrig vågat så vem är osäkrast av oss?

Jag är i princip tant nu. Kan inte ens grunderna inom ett allmänmänskligt kompetensområde. Minsta småbarn slår mig på fingrarna i att förhålla sig.

Jag: ett ruttnande, omoget surkart, med bitter eftersmak.

Tillbaka till sidans topp