Rabiata
Lilla hjärtegullet finns för dig
12 feb 2016 22:32Nu är jag ett halvgammalt dåligt exempel, men en gång var jag ett litet kräk. Även då kände jag att det var någonting fel på mig, liksom, jag uppfyllde inte oskrivna förväntningar. Jag anade det och skämdes. Jag tror det var Gardell som en gång konstaterade att han var väldigt dålig på att vara barn. Det var jag också.
Rabiata var inget rosenkindat, kvittrande charmtroll. Rabiata var undanglidande och flackade med blicken, ville inte bli kramad, avskydde att gosa. Om jag, resignerat och mot min vilja, lyftes upp i knät på någon mysaspirerande vuxen, så satt jag bara kvar så länge som det verkade artigt att sitta där. Jag kravlade mig ned så diskret jag kunde. Jag hatade oftast att kramas. Varför förutsätts det att alla barn ska vilja bli kramade hela tiden? För att vuxna ska få tillfredsställa sina egna närhetsbehov genom att projicera det på barn, antar jag. Rabiata tassade undan och undrade varför man inte kunde vara en egen planet. En kamrats föräldrar kallade mig en gång "det där konstiga spökbarnet" då de inte trodde att jag hörde dem. Någonting fattades mig, den saken var klar.
Som jag ser det idag så tror jag att barn underförstått ska finnas till för vuxna och deras vision av lilla Tindra.