Rabiata

Paviljongen på Säter

29 okt 2015 19:45
Rumskamraten jag fick mig tilldelad vid det tillfället var egentligen inte död. Hen var däremot tydligen av den sorts depressiva art som helst bara vill ligga alldeles stilla i sjukhussängen, avskärma sig från alla intryck och spela död för sig själv och omgivningen. Jag var ängslig att störa rumskamraten genom att komma inklampandes. Det kändes störande. Att klampa ut kändes också störande. Faktiskt undrade jag om det inte var störande även när jag blinkade och tänkte. Rumskamraten klagade aldrig.
Rumskamraten sa inte ett ord och jag försökte att inte störa genom att kommunicera.

Då jag blivit formellt utskriven, bökade jag störande omkring och plockade ihop mina saker. På väg över tröskeln ut till korridoren med mina baglady-kassar, hörde jag plötsligt en ung dämpad röst:
-Hejdå.
Jag frös nästan till is, tänkte att rumskamraten måste vara jävligt glad att jag försvinner.
-Ja HEJ HEJ.
Jag tyckte att jag lät störande käck. Då hördes den där unga och sårbara rösten igen:
- Ha det så bra. Du verkar snäll.
Jag kände mig ond på mig själv för att jag trott att det var så störande, att hela tiden känna att jag stört henne, när jag i själva verket kanske borde försökt TALA med henne.