pussel
Om och om igen
3 sep 2013 09:01Jag jobbar på att få två av de bästa världar jag känner till att samarbeta med varandra och skapa en alldeles perfekt värld åt mig att leva i (det vill säga, jag har under en evighet önskat att mitt fantastiska konsultföretag ska hyra ut mig till min fantastiska före detta arbetsplats), men det verkar inte gå och jag blir lika besviken av varje misslyckande. Den här gången blev jag visserligen ungefär trippelt besviken, för att jag kom så fruktansvärt nära. Och jag blev arg, arg som ett bi, för att det känns som att cheferna här med vilje motarbetar mig i min strävan och jag förstår inte vad det ska vara bra för. Dessutom gör de det utan så mycket som ett ord, och det är kanske det som stör mig mest, att jag måste påbörja diskussionen om det ska bli någon.
Jag tar det ju för allvarligt. Det är inte ens det bästa som skulle kunna hända, för det bästa som skulle kunna hända vore att få ett annat, lite bättre och mer utvecklande uppdrag i en grupp av ännu trevligare människor. Det känns å andra sidan helt osannolikt. Och det här är mitt liv varenda jävla dag, som lätt skulle kunna bli så mycket bättre. En lösning skulle ju kunna vara att säga upp sig och flytta tillbaka, jag vet att de kommer att ta emot mig vilken dag som helst, men det vill jag ju inte. Ska jag inte ens behöva. Jag vill ju både äta kakan och ha den kvar, och det fina i det här sammanhanget är ju att det faktiskt är görbart.
Samtidigt kom ett mail om att en i periferin har dött. Pang bom. I juni när vi sågs var ingenting fel, sen kom cancern och åt som den gör, fast kanske lite fortare än vanligt. Det får en att tycka ganska mycket mindre synd om sig själv som sitter här med sina vanliga låtsasproblem.
15 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge pussel en ros
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge pussel en ros