Princess

Det ordnar sig nog till det bättre!

16 aug 2012 15:07
Jag har haft en jäkla downperiod ett tag, bara velat sätta mig ner och storgråta på gatan, utan egentlig anledning. Igår när dom pratade med mig på jobbet var det nästan så jag fick tårar i ögonen bara av att behöva tänka ut ett svar. Och S förstår inte det där, han tycker att man alltid måste ha en anledning till att vara/känna sig ledsen. Men i alla fall, igår var det kick-off på nya jobbet. Jag tillhör ju både högstadiet och gymnasiet, och hamnar därmed lite mellan två stolar. Å ena sidan är jag placerad på högstadiet med min yrkesintro-grupp, där det jobbar 3 grundskolelärare. Å andra sidan tillhör ju min lilla grupp gymnasiet, som ligger på annat ställe, där det jobbar ett antal gymnasielärare. Så på dagen igår, när jag bara ville gråta, var det konferens med gymnasiet. Högstadiet var inte inbjudet. På kvällen var det kräftskiva och då fick hög komma. Jag kände hur glad jag blev av att se kollegorna som inte varit med på dagen, men ville samtidigt bekanta mig mer med gymnasiekollergorna. Och gymnasiekollegorna är lite, inte aviga alls, men kanske avvaktande. Eller så glömmer dom bara bort mig lite, eftersom jag inte är runtomkring hela tiden. Högstadiekollegorna blir därmed också lite avvaktande, eftersom dom har negativa erfarenheter av att gymnasiet inte tycker att dom är "lika mycket värda". Helt sjukt, jag vet.

Men efter några kräftor, en snaps, två öl och 5-kamp på Grönan (i ett lag med gymnasiekollegor samt chefen) kändes det ändå helt okej. Jag fick även sagt till chefen att jag var rädd för att bli bortglömd, och att jag själv är mycket mån om att ta plats i båda lagen. Han förstod det, och jag kände verkligen ett stöd från honom i detta. Det hjälpte humöret. Idag kom han förbi på jobbet (hög), och försäkrade sig verkligen om att jag skulle ha möte med gymnasiet imorgon. Han sa också att han var medveten om att han kanske hade låtit mig ta hand om mycket själv nu i början, för att han ansåg att jag kändes så trygg och säker i det jag gör. Och DET höjde ju humöret om inte annat!

Så det blir nog bra det här, det hänger ju mest på att jag själv ser till att göra mig sedd och hörd i båda arbetslagen, även om jag bara kan vara på ett ställe i taget. Så jo, det löser sig nog bra det här.

Tillbaka till sidans topp