Princess
Hejdå pappa...
12 feb 2010 10:25Man kan nog aldrig förbereda sig på samtalet som kommer, där någon säger i andra änden av luren: Jag var hos din pappa nu på förmiddagen, och jag hittade honom död.
Jag fick ta farväl, jag klappade på honom och sa att jag har älskat honom, och jag vinkade åt honom när dom åkte iväg med honom i bårbilen.
Det fanns ett lugn i huset, något fridfullt, som fick mig att tro att pappa faktiskt har det bra på det stället där han är nu. Han låg där på golvet, kroppen inte orkat, han hade ramlat och läkaren och sjuksköterskan var där och lät mig ta in alltihopa.
Förmodligen hade han dött kvällen innan, i onsdags kväll alltså. Jag var där på eftermiddagen, och just den dagen tog jag mig verkligen tid att stanna kvar, laga mat åt honom, prata lite, skriva inköpslista. Han åt fast han inte var hungrig och sa att det smakade bra. Han tyckte också att det kändes lite lättare att andas just den här dan, kanske blir det så precis innan man ska dö...
När jag kom hem på kvällen fick jag en enorm ångestattack, den värsta på länge. Det tog lång tid att komma "tillbaka", och när jag vaknade på morgonen mådde jag fortfarande dåligt. Blev en timme sen till jobbet, det har aldrig hänt förr. Sen ringde sköterskan och kom med dödsbeskedet. Jag tror inte på mentala kopplingar, egentligen, men jag vet inte, kanske dog han där på kvällen när jag kände att NÅT var fel, NÅT som jag inte kunde återhämta mig från...
Hejdå pappa, jag har älskat dig vad jag än har tänkt, du måste veta det, jag hoppas att du vet det! Du har det alldeles säkert bättre nu, du sitter väl där i himlen med din gitarr och en cigg i mungipan och sjunger gamla Owe Törnqvistdängor. Jag hoppas du gör det!
