PieceOfCake

Superklister.

30 sep 2015 22:20
Tänk att sorg kan vara så avgrundsdjup. Och samtidigt så stilla och tyst. Ibland är det svårt att tyda den. Jag förstår den inte.

Ibland känner jag avsmak och ilska. En väg framåt. Trots det finns sorgen alltid där. Så stilla. Så mörk. Avgrundsdjup.

Men jag tror det blir bättre. Det klistras åter samman, en liten bit i taget. Det som varit trasigt blir helt. Eller nåja, det sitter i alla fall ihop. Det ser kanske inte så vackert ut, men det är starkt och stabilt.

En liten liten bit i taget.

««

[bläddra]

»»

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress: