PieceOfCake

2013-12-06

6 dec 2013 20:06
Det är med barnslig förtjusning jag inser att både jag och dotterns pappa ska till dotterns lucia-firande på dagis. I över tre år har jag försökt få honom att delta i något gemensamt, för dotterns skull, lika länge har han vägrat.

Idag sa dottern lyckligt: Pappa ska också på min lucia!

Jag ber till någon högre makt att han inte sviker henne och blir "sjuk" eller för "förhinder" på något annat sätt. Jag kommer inte tro på det förrän han väl är där.

Samtidigt som jag glädjs över detta, går mitt hjärta i bitar lite över hur tydligt det ibland är att han särbehandlar sina barn. Hur det ena barnet alltid har varit lite viktigare.
Han missade igen årets fotografering på dagis. Likväl gjorde han samma sak förra året. Däremot var han löjligt viktig med att se till att hålla koll på och beställa hem sitt andra barns förskole-bilder.

Vad säger det om honom? Hurdan han innerst inne är som människa. Jag är så glad att dottern inte ser sådana där skillnader. Speciellt med tanke på hur det skär i mitt eget hjärta. Jag undrar om hon är medveten om det i det vardagliga livet. Jag hoppas inte det.