PieceOfCake

Jag hatar dig din vidriga lilla råtta.

21 apr 2013 19:47
Det är på inget sätt hälsosamt för mig att läsa gamla brev och konversationer mellan mig och dotterns pappa. Det är snarare väldigt destruktivt och det slänger mig fyra-fem år tillbaka i tiden.

Följande kastade han ur sig när jag var gravid i vecka 19-20.

"Jag vet vad jag främst behöver nu, för att jag ska komma tillbaka på banan... men jag kan inte få igenom det för det är jag, för att jag råkar vara man. Mitt accepterande får mig att bli arg för att jag är maktlös..."

Vad det var han behövde för att komma på banan igen?

Abort. Att jag skulle göra abort. Att jag skulle döda bebisen jag kände levde i min mage. Han hade till och med vänligheten att skriva ut en ansökan om sen abort till Socialstyrelsen. Han ville att jag skulle ljuga och säga att jag på inget sätt var kapabel att ta hand om ett barn och att jag på så sätt skulle få igenom en abort så sent. Sedan meddelade han att han faktiskt visste vad det innebar att göra en abort i vecka 20. "För han hade sett bilder".

Hade han varit här precis nu, i denna stund, hade han möjligen inte överlevt det. Då var jag så jävla insölad i soppan och gravidhormonerna flödade, att jag inte förstod att bara dra, ta mig därifrån och lämna honom åt sitt öde. Dessutom tyckte jag av någon outgrundlig anledning om karl-helvetet. Trots att han var ett stort svin, redan då.

Han rörde aldrig min mage efter vecka 16. Det var lite som att den delen av mig egentligen inte existerade. Hade jag fått göra om allt idag, hade jag slängt ut honom redan när jag var gravid och han hade inte fått komma i närheten av mig och dottern innan faderskapstestet, som han plötsligt krävde, var klart.

Jag kan ärligt talat tycka att han inte var värd det. Att få vara med på förlossningen. Han borde inte ha fått vara med. Men uppenbarligen resonerade jag inte riktigt likadant då. Han var dessutom jävligt respektlöst och dagen efter förlossningen var han på mig och ville ha sex. Behöver jag säga mer? Han var på mig konstant vad gällde sex tills jag gav med mig några veckor efteråt. Äckligt. Han är äcklig. Respektlös. Egoistisk.

I samma veva som han ville att jag skulle göra abort i vecka 20, sa han också att det var mitt fel att han ville ta livet av sig. Att det var mitt fel att han ville dö. För jag tvingade på honom ett barn han inte ville ha (plötsligt). Idag kan jag tänka: Varför fan gjorde han det inte bara? Det hade besparat oerhört många människor oerhört mycket problem.

När han var ung, hade han ett enormt kontrollbehov skrev han i ett annat brev. Och när folk inte följde hans preferenser och hans ramar så brakade allting. Skönt. Han erkänner det själv. Eller ja, han erkänner att han VAR sådan, han tycker inte att han är det nu. Men det är precis sådan han är. Och det var därför vi inte gick ihop. För jag passade inte in i hans snäva ram och han hade ingen kontroll över mig. Jag tillät honom aldrig ha det. Och därför blev det nog extra katastrofalt.

Jag måste sluta läsa sådana här gamla saker. Jag måste sluta ägna min tid åt att hata en värdelös människa. För det hjälper inte. En vacker dag kommer han alldeles själv, eller med lite hjälp på traven, trampa i klaveret och människor kommer se honom för den han är. Det vet jag. Tiden är inte där än, men den kommer att komma. Utan någon som helst tvekan.

Och förföljer du mig fortfarande på nätet och råkar ha hittat detta ställe också, sanna mina ord, allt jag skriver här är sant. Och du kommer aldrig komma undan med det du gör. Aldrig.

Tillbaka till sidans topp