vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

PieceOfCake

Sorgen i mitt bröst.

21 feb 2013 20:57
Jag har alltid haft stor integritet. Samtidigt som jag kan prata alldeles för mycket och berätta ALLDELES för mycket alldeles för fort. Men när det gäller det innersta, det personliga, när det väl gäller, då sluter jag mig. Jag går in i mitt skal och jag vill vara ifred. Jag bygger lätt upp en liten borg kring mig själv och det är ganska få som kan rasera den.

Dotterns pappa klagade på detta många gånger. Fast han var väl mest arg och besviken kanske. Och ledsen. Över att han blev så exkluderad.

Redan från första början kunde jag nästan skuffa iväg honom, ibland bokstavligt. Men det berodde mest på min egen osäkerhet. Jag trivdes inte med mig själv. Jag var rädd att han skulle ogilla det han såg. Men han hade nog också svårt att komma in i min tankevärld ibland. Det var ingen lätt början och jag gjorde det inte lättare kan jag tro.

Sedan. Sedan blev jag gravid. Det var en sådan chock och jag hade sådan ångest. Jag visste inte vad jag skulle göra. Det var så nytt och så skört allting och så var jag... gravid. Ett litet liv i magen. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Och det är väl precis här det började handla extremt mycket om mig själv. Extremt. Jag såg till att få klart för mig vad han ville (vilket ju senare visade sig vara en lögn och han ansåg att jag borde gjort abort ändå, typ läst tankar) och sedan försvann jag. Ja jag försvann nog nästan bokstavligt, både fysiskt och psykiskt.

Jag ville inte prata med honom, så jag ignorerade då han hörde av sig. Jag ville inte träffa honom. Så jag åkte till min syster i ett annat land.

Alla mina tankar, känslor och allt som fanns inom mig, han fick aldrig dela dem med mig. Trots det stod han ut. Han bara fanns där och fann sig i att jag betedde mig som en fullkomlig idiot. Jag betedde mig själviskt och elakt.

Istället för att dela allting med honom, valde jag att irritera mig på honom, för att han "ville lägga sig i". Men herregud, lägga sig i. Jag var gravid med hans barn. Han såg att jag mådde dåligt. Han ville finnas där för mig. I alla fall just då.

Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på detta. Så oerhört ont. Och jag skrev ett långt handskrivet brev till honom sommaren 2011, om just detta, där jag bad om förlåtelse. Samtidigt visade det sig förstås att han träffat sin nya, som han gick ut med med buller och bång. Bra tajming. Han trodde att mitt brev var ett "få-tillbaka-honom-brev" och han presenterar samtidigt sin nya. Det måste ha gett honom en viss tillfredsställelse. Men någonstans hoppas jag att han såg brevet för bara vad det var - mitt sätt att försöka visa på att jag såg att jag hade gjort fel vad gällde precis det, för jag vet att han var så sårad och ledsen över det.

Jag hade ingen annan intention än så. Jag behövde få det ur mig. Jag behövde få honom att förstå. Och jag behövde säga förlåt.

Det är så konstigt allt detta. Alla känslor. Jag tycker verkligen inte om mitt ex. Inte som person, inte fullt ut som förälder. Hade jag inte haft någon form av självbehärskning hade han säkert anmält mig för olaga hot tio gånger om. Jag tycker han är falsk, narcissistisk och iskall. Han är alltid beräknande och ljuger och undanhåller saker hela tiden. Han är en liten ögontjänare dock och alla tycker han är så fantastisk. I alla fall om de inte känner honom så väl. Så ja, egentligen är det konstigt, hur mitt dåliga samvete kan gnaga i mig. Fortfarande.

Det känns som ett hugg i hjärtat när jag inser så jag sårade honom. När jag inser hur JAG betedde mig stundtals. Jag sörjer det, i mitt hjärta. Och jag vill aldrig göra om det. Inte mot någon.

Allt det här känns mer nu. I hjärtat. Det sticker till. En sorg som vrider sig i mitt bröst. Ibland kan jag nästan känna tårar bakom ögonlocken. Jag tror att jag levt i någon form av dvala så länge. Jag har inte kunnat ta till mig allt på en gång. Jag var så trasig, så trasig när jag väl tog mig ur den relationen. Jag orkade inget. Jag tror inte att jag bearbetade något alls som hände under våra 2 1/2 år tillsammans. Allting bara hände, i en strid ström, och jag var till slut bara arg. Arg, arg och arg. Jag hade inte ork eller tid att bry mig om något. Jag var arg.

Graviditeten. Förlossningen. Allt är i ett töcken. Och jag sörjer det också. Varför minns jag inte så väl som jag hade önskat? Varför tog jag inte tillvara på alla stunder som gavs? Nu sitter jag här. Med sorgen i mitt bröst. Och den kommer jag få leva med resten av mitt liv.

Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

PieceOfCake
111 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge PieceOfCake en ros

PieceOfCake har skrivit om

Vansinne Insikt Livet smärta Kärlek Galenskap

PieceOfCakes senaste Ord

» Ett avgrundsjupt vrål.
30 sep 2021 23:34
» Ekorrhjul.
1 sep 2021 21:11
» He´s not mine to keep.
12 okt 2018 17:59
» Början på slutet.
10 okt 2018 19:20
» Saknad.
1 okt 2018 21:42
» Ingenmansland
13 sep 2018 17:44
» Nu.
20 jul 2018 18:48
» Jag kvävs.
22 dec 2017 22:15
» En oändlighet.
18 dec 2017 15:36
» Inte min pappa.
3 dec 2017 10:41
» Döden.
26 nov 2017 20:50
» Frustration.
28 apr 2017 22:05
» Självföraktet.
21 apr 2017 23:16

Dagens namn: Joakim, Kim
:: reklam ::