PieceOfCake

Jag älskar dig!

27 dec 2012 12:52
Jag saknar henne så det gör ont just nu. Samtidigt som jag njuter av att vara själv. Kunna sova så länge jag vill. Inte behöva gå ut eller laga mat om jag inte orkar.

Jag försöker föreställa mig ett liv utan henne och jag kan inte. Tanken på att hon försvann är outhärdlig. Hjärtat snörs samman och ögonen tåras. Jag älskar henne mer än något annat.

För mer än sju år sedan vände livet. Och blev annorlunda. Det var som att en del av hjärnan stängde av. Vägrade vara med i livet. Där slutade jag också bry mig och blev mer likgiltig. Det fanns liksom inga äkta känslostormar förutom ilska ibland. Jag kände mig avtrubbad rent känslomässigt. Jag trodde att närhet, kärlek och män (eller helst en man) skulle lösa det. Usch så jag gjorde illa mig själv i min desperation och frustration. Och även andra. I alla fall om de hade vetat.

Men jag hade fel. Väldigt fel. Det som krävdes var i själva verket tid. Självrespekt. Acceptans. Och tid igen.

För första gången sedan ångesten dök upp för alla dessa år sedan, känner jag. På riktigt. Kanske kräver jag för mycket av livet, men för mig är det så här det ska vara. Jag tror inte att jag är riktigt hel än. Men nästan. Samtidigt känner jag mig lite överväldigad. För alla känslor gör mig mer skör. Sårbar. Livet blir mer verkligt och inget kan tas förgivet.

Kärleken till dottern känns stor och lite skrämmande plötsligt. Så påtaglig. Jag har alltid älskat henne, men omständigheterna har gjort att jag på något sätt, som med allt annat, känt mig lite frånvarande. Distanserad. Jag har funderat så mycket på detta. Och jag tog förgivet att det var ångesten som skadade mig på något sätt. Men idag är jag säker på att det var medicinen. Och hade jag aldrig tagit den hade det förmodligen varit annorlunda. Allt jag upplevt, en avsaknad av att känna, där livet är lite av en jämn grå ström för det mesta (förutom ilska) är precis den effekt man vill att medicinerna ska ge. Inga toppar, inga dalar. Bara tråkigt, grått, ganska tomt.

Men jag är inte arg över mina val i livet. För de har lett mig till den plats jag är idag. Allting har gett mig något, tillfört något i mitt liv. Hade jag inte träffat dotterns pappa hade jag aldrig fått henne. Och jag hade inte varit så stark som jag är idag. Jag hade nog inte varit så här lycklig heller. Dotterns pappa blev ett avbrott från destruktivitet. Det ledde iofs till en ny form av destruktivitet, men det ledde också till styrka. En enorm styrka.

När jag väl tog mig loss ur all destruktivitet var mitt mål att bara må bättre igen. Komma dit jag var innan dotterns pappa. Men jag har kommit så mycket längre än så. Jag känner sådan oerhört kärlek och lycka. Och tacksamhet. Tacksamhet över det livet gett mig.

Tillbaka till sidans topp