vad är ord? | s:info | SP | ordbok | prenumerera | humör | besökande ord | secretspot | sök | hjälp | logga in

PieceOfCake

Tillbakablick.

24 sep 2012 18:12
Det var många minnen som kom tillbaka när jag satt och skrev imorse. Saker som fallit i glömska. Saker som jag inte gärna vill glömma. Av många olika anledningar.

Jag hade glömt exakt hur dåligt jag mådde efter två veckors konstant ångest. Jag var alldeles stirrig. Hoppade till vid minsta ljud, allt kändes högre än vad det egentligen var. En liten bagatell kunde få mig att brista i gråt. Och ångesten malde på i mitt bröst. Dag som natt. Den gav ingen rast och ingen ro. En dag upptäckte jag att jag inte längre kunde kontrollera mina egna tankar. De kom och gick som de ville, hemska skrämmande tankar. Jag hade ingen makt överhuvudtaget.

En kväll insåg jag att det inte var hållbart. Jag skulle dö om jag inte sökte hjälp. Mina tankar skrämde mig. Idag kan jag förstå människor som är psykiskt sjuka och skadar andra. Och nej, de kan aldrig stå till svars för det. Det enda de möjligen kan stå till svars för är att de valde att inte söka hjälp. Eller så fick de ingen hjälp.

Men jag fick hjälp. I alla fall tillfällig sådan. Och därför överlevde jag. Jag skulle aldrig tilllåtit tankarna vinna över mig totalt. Jag hade hellre dött själv. Det kändes som en lösning i det läget. Problemet var bara att jag inte alls ville dö. Jag ville leva. Bli frisk. Och må bra.

Ångesten försvann förstås inte i samma ögonblick som jag sökte hjälp, men den lindrades. Mycket pga tryggheten i att ha medicin till hands om det blev för jobbigt och dels att jag till slut valde att flytta. Men ibland kom den tillbaka med full kraft och slog omkull mig. 23 år gammal satt jag med en kniv i handen och lade det vassa bladet mot min hud. Inte för att dö. Men för att skada. Den fysiska smärtan lindrade den psykiska. Den psykiska smärtan fick stå tillbaka.

23 år gammal satt jag och grät när jag insåg att jag höll på att göra något som gav ärr för livet. Tydliga uppenbara ärr som aldrig skulle försvinna. Det var det enda som hejdade mig. Fåfänga. Men mest skam. Min ena arm pryds idag av dessa ärr. Relativt få. Men vad det är är uppenbart. Jag vet att människor förmodligen tittar om de råkar se dem. Undrar. Tänker. Dömer. Jag är inte stolt. Jag har svårt att acceptera dem. Jag skäms. Det är den enda del av min historia jag inte riktigt kan bli vän med.


Tillbaka till sidans topp
Pusha
««[bläddra]»»

Kommentarer


Tintomara: (24 sep 2012 20:42)
Kan du inte i stället tänka att du är stolt över att ha varit så långt nere och lyckats kravla dig upp igen? Kram!

Tintomara: (24 sep 2012 20:43)
Och människor som fördömer andra - det är de själva som har problem.

Althea: (24 sep 2012 21:13)
Du har överlevt och kommit tillbaka. Du är stark! Sen vad alla andra tycker och tänker, håller med Tinto! De äger problemet inte du. Usch vad jag börjar bli less på fördömande människor. PUSS

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

Tipsa en vän om detta ord:
Vännens e-postadress:

PieceOfCake
98 ord
» Profil
» Prenumerera
» RSS
» Ge PieceOfCake en ros

PieceOfCake har skrivit om

Kärlek Galenskap Insikt smärta Vansinne Livet

PieceOfCakes senaste Ord

» Frustration.
28 apr 2017 22:05
» Självföraktet.
21 apr 2017 23:16
» Sanslöst.
17 dec 2016 09:41
» Vad är det du inte förstår?
27 aug 2016 22:43
» Drömmarna.
26 aug 2016 22:48
» 2016-06-06
6 jun 2016 23:44
» Jag tappade fotfästet.
28 mar 2016 20:28
» Ge mig den åter.
27 dec 2015 22:13
» Minnet.
27 dec 2015 00:16
» Minnet av magi.
26 okt 2015 18:38
» Superklister.
30 sep 2015 22:20
» Karma.
3 aug 2015 20:29
» Piece by piece.
13 jul 2015 20:45
» Tiden.
19 jun 2015 15:05

Dagens namn: Pontus, Marina
:: reklam ::