PieceOfCake

Slåss mot spöken.

14 aug 2012 11:15
Dottern vill absolut inte till pappa. Imorse frågade jag henne om hon kunde berätta varför. Hon blev arg och upprörd och gick och gömde sig. När hon hade lugnat ner sig kom hon tillbaka till mig och ville kramas.

Kan ingen snälla, förklara för mig vad detta är?

Jag vill gärna koppla det samman med henne separationsångest. För att det är enklast så. Det är lättast. Det ger inga eftersvallningar och det är inget som direkt behöver tas itu med och lösas. För det löser med största sannolikhet sig självt med tiden.

Men ibland undrar jag om det beror på något annat. Om det är sådant jag faktiskt inte vet. Eller. Jag har fått glimtar av vad som förekommer där. Jag har fått antydningar och ibland rent konkreta bevis. Om jag gillar det jag ser och hör? Inte alls. Det är illa. Riktigt riktigt illa. Mitt hjärta vrider sig av ilska och ledsamhet.

Om jag kan göra något åt det på det sätt jag önskar? Nej. Och det smärtar mig. Jag kan kämpa emot på min sida. Slåss för att visa att det som händer där är fel och inte okej. Att vi är bättre än så. Men det känns nästan som att slåss gentemot osynliga spöken. Man vet inte riktigt var man ska måtta slaget liksom. Bildligt talat alltså.

Man arbetar mot någon som med alla medel försöker krossa det som byggs upp. Pga egoism, ilska, rädsla, osäkerhet. Jag kommer aldrig förlåta honom. Aldrig.

Jag kan bara känna förakt. Svaga människor som försöker göra sig själv större, genom att använda barn som vapen.