Pelargonia

Ängel versus damm

20 sep 2013 01:00
En ängel har jag i mitt liv. Den raraste varelse som med kraftiga vingslag blåser bort det damm som stundtals täcker mig.
Utan damm i ögonen ser jag klart, skrattar och förvånas över de gångar jag vilseleder mig i.
Utan damm kan jag åter skilja på yttervärld och inre värld, något som ofta smälter samman. Kan inte begränsa eller lägga mina krafter på rätt saker. Vem är jag att känna, tycka, tänka vilja? Vad är det som gör att just jag har förutsättningar för ett gott liv? Varför jag, och inte tusentals andra?

Damm i näsborrarna kväver mig och jag bannar min veka natur som inte förmår ta vara på chansen, på alla chanser jag har…
Då finns han där, vingslag efter vingslag och till slut ser jag hur liten jag är i det stora hela. Obetydligheten är en tröst. Vetskapen om att små handlingar från mig sprider glädje och värme, om än bara till få, är ovärderlig.

Om världen är en grå plats tänds ett litet ljus mitt i varje gång jag får någon att skratta. Så tänker jag. Och alla ljus blir till en sorts stjärnhimmel, vidunderligt stor och hoppfull.
Nästan inget kan jag ge min ängel. Jag älskar att höra hans skratt, så mina anekdoter är ofta tänkta att roa. Det kan jag ge honom.
Det är trots allt ett litet ljus i allt det gråa, ett litet ljus av tacksamhet från en själ som nästan blev ett med dammet.

Tack du fina älskade som alltid stått på min sida. Hoppas du vet hur du mycket du betyder för mig.