Pelargonia

Frustrationens acceptans

10 aug 2011 01:11
Klumpiga rörelser, värkande kropp, gång som en stel quasimodo och ständig mjölksyra i benen. Det är jag det. Fast ingen del jag identifierar mig med eller talar om, bara något jag vant mig vid och accepterat. Utan större bitterhet eller sorg, jag är ganska gladlynt av mig.

Men ändå kommer frustrationen när fingrarna trilskas och inte vill hålla i penslar och pennor. Svär och kastar saker i någon sekund tills det är över.

Jag tycker inte synd om mig, är medveten om det fina i mitt liv, och gnäller ytterst sällan över min kropp eftersom min glädje över den och det som fungerar är så mycket större.

Men svära och kasta saker måste jag göra, tänker inte bli någon himlans hurtbulleinvalid som ska inspirera andra genom att vara sååå positiv trots att det är sååå synd om en egentligen.