Pelargonia

I samma stil

23 sep 2010 23:27
Det här utvecklas mer och mer till rena ramet gnället men jag behöver gnälla lite nu utan att plåga min omgivning...

Jo jag var ju så himlans i gasen, killen blev dumpad, jag startar ett företag, håller kalas och syr massvis med saker, Allting känns rätt och klokt men så kommer eftertanken, är jag helt vettig nu?
Min kille, är det så dåligt mellan oss egentligen? Och inte kan jag leva på mitt företag inte...

Det är en osäkerhet på mitt förstånd. Läste igår att många manodepressiva upplever sig som oerhört konstnärliga under hypomanier/manier, och målar, sjunger och skriver fastän de inte behärskar något av det. Fanns några dikter som en manisk person hade skriivit, och tja... Det var väl ingen Pär Lagerkvist direkt...

Det skulle vara förfärligt tråkigt om det var så för mig, att ingen annan än jag skulle tycka om mina teckningar. För jag gillar dem, de gör mig lugn och är roliga att rita. Men om de är tillräckligt bra, det vet jag inte.