norrakvarken

Tarotlekens narr

18 mar 2017 11:51
Man kan få hjärtat krossat av sin arbetsgivare.
För att man med passion älskar sitt arbete. För att man ser dess vackra sidor & förnekar hur det bryter ner en. Det är som kärleken är större än allt annat, som en galenskap. Det kan ringa hur många varningsklockor som helst. Man är redan för insnärjd. Man har redan simmat ut till mitten av havet & orken tagit slut och man har tappat orienteringen. Man är vilsen och utmattad. Men likväl besatt.
Man känner sig tom inuti. Det är ensligt & det man känner påminner om hunger, fast man har tappat aptiten.
Jag gick till arbetet varje dag. & blev varje dag mera tom. Jag tittade på klockan var femte minut. Längtade hem. & när jag kom hem fick jag ångest för att det snart var dags att gå till jobbet igen. Den enda lilla lättningen var tjugo minuter innan dagens slut på fredagen, när helgen låg framför som en utsträckt katt. Men redan på lördagskvällen kom olyckan krypande med sina kalla strypfingrar. Jag mådde illa varje morgon de sista fyra månaderna. Trodde att jag höll på att bli sjuk. Trodde jag var gravid.
Om jag ändå varit gravid!
& de där fina sidorna, de som man förälskat sig i. De började blekna, eftersom det inte går att njuta när man är riktigt olycklig. Man är som död inuti. & det är ju verkligen dags att bryta upp, göra slut & gå vidare. Men det är som att man är så borttappad att man inte förstår. Ens enda mening med livet är att orka överleva det.
Jag försökte prata med chefen. Jag skrev ett brev. Vi pratade i telefon. Jag grät. Vi sågs. Jag grät. Jag förklarade med alla mina ord & är det något som jag inte är, så är det dålig på att förklara med ord.
Jag berättade om vad det gjorde med mig att ha en otrygg anställning. Hur det känns att ställas i konkurrens till sina kollegor. Jag berättade om mina idéer om ledarskap, om mina drömmar & förhoppningar & visioner.
Så djävla naiv & godtrogen var jag.
Sen får man ju bara hoppas att det någon gång kommer en punkt där man verkligen inser att man står vid stupet & att det inte är värt att hoppa. Att man får kraft att gå därifrån.
& för mig kom den när min chef sa att jag inte visade tillräckliga ledaregenskaper. Att jag kunde fortsätta streta på som tidigare, utan några fördelar, utan högre lön, utan rätt att ta ut mer än 15 dagars betald semester om året, utan någon trygg anställningsform. Då kom hällregnet över min bägare. Då fortsatte jag simma över havet utan att veta vart eller om jag skulle komma iland. Det är ingen idé att vänta på att bli räddad.
Man kan inte ge sin tillit till någon som är opålitlig. Man kan inte förvänta sig medlidande från nån som är osolidarisk. Detta gäller för människor man blir kär i & det gäller arbetslivet.
Jag tittade överraskat ner i stupet framför mina fötter, kände plötsligt instinktens hund nafsa mig i vaderna. ”Är jag så osynlig”, sa jag. ”Då vill jag aldrig komma tillbaka hit mer.” & sen lämnade jag tillbaka nycklarna & gick därifrån.
I det kapitalistiska samhället ska vi klättra eller klättras på. Vi ska definiera oss efter vår yrkestitel & vi ska skylla oss själva.
Jag är för introvert för att hävda mig. Jag har en naiv tro på jämlikhet. Jag har en kontraproduktiv övertygelse om att värdet i livet inte bara mäts i pengar.
Dessutom är jag benägen att gång på gång definiera mig själv som en alien. Jag känner mig aldrig träffad, jag är aldrig målet i en målgrupp. Jag kan inte sätta punkt efter parkarbetare eller lokalvårdare eller webbansvarig.

& nu när livet äntligen börjat spira i mig igen. När jag översköljs av tacksamhet & lust & nåd flera gånger om dagen & jag inte längtar bort någon annanstans. Så hoppas jag att jag minns det nästa gång det blir svart & jag känner mig illa behandlad. Så att jag kan gå i tid, innan jag hunnit försumma mina barn & min man & mina vänner & mina intressen & min kreativitet. För fastän jag har skitdåligt med pengar, så är jag rik. & ingen äger mig utom jag. Jag är inte till salu. Min arbetskraft är det, men inte till vilket pris som helst.

Tillbaka till sidans topp